Ensam är stark?
I filmen "Om en pojke" spelar Hugh Grant en man i 30-årsåldern som tjänar pengar på en sång hans pappa gjorde för många år sedan. Han arbetar inte, utan bor i överflödig lyx i en snygg singellägenhet, tittar på tv, dricker fancy kaffedrycker och njuter av sin frihet. När han inte raggar upp ett snyggt one-night-stand såklart, som han sedan snabbt gör sig av med.
När han mot sin vilja träffar Marcus och dennes minst sagt labila moder blir han inblandad i något han helst skulle vilja slippa. Han får återigen bekräftat för sig att han hellre vill vara "Bloody Ibiza!". Men i slutet lär han sig såklart det uppenbara, att man behöver andra människor trots att de är jobbiga, krävande, inkräktar på ens fritid och har olika åsikter. No man is an Island, och ensam är inte stark. Ensam är oftast svag och fattig.
I skolan pratade vi om fattigdom i Sverige. Om ensamstående föräldrar. Om att ligga på en inkomstnivå under riksgenomsnittet, att inte kunna låta sina barn vara med på enkla skolutflykter eftersom det kostar 20 kronor. Att de dagar barnen var sjuka och inte kunde äta mat i skolan fick de gå hungriga. Om förnedringen i att behöva be någon annan om hjälp för att kunna ge sitt barn nya skor, billiga skor, för stora skor så att barnet inte växer ur dem för fort.
Och barnen vet. De vet att de är fattiga, att deras mamma eller pappa inte har några pengar. Att de inte kan få det som de andra barnen i skolan har. Och de andra barnen har ganska mycket. Jag läste ett blogginlägg igår om de där korten som är så populära just nu, Digimon eller Pokemon eller whatever. Att barnen byter, lurar varandra, stjäl av varandra, att de barn som har de mest ovanliga korten blir populära, tills de luras att byta bort sitt kort och plötsligt inte har makten längre. När jag gick i skolan samlade vi på bokmärken. Och Pokemonkort. Min syster och jag hade varsin ganska stor hög. Hon hade några fina med glittrig bakgrund, så jag tog dem när hon inte såg. Sen upptäckte hon det, och skrev sitt namn på dem. Då ritade jag över hennes namn och skrev mitt eget. Fick massvis med skäll av mamma. Jag ångrar mig djupt, men å andra sidan ångrar jag mycket jag gjorde mot henne när vi var små. Jag antar att barn är såna, elaka. Man kanske inte vet bättre. Min kompis stal ett av mina finaste bokmärken och sa att hon hade hittat det på marken. Lögnare. Men jag stal av hennes lego. Och hon stal av mitt. En evig ond cirkel.
Barn stjäl av varandra oavsett om de är rika eller fattiga. Men är man fattig hjälper det inte att stjäla, man har inte tillräckligt mycket ändå. Jag läste om föräldrar som köpte dyra märkeskläder istället för mat, så att barnen skulle slippa bli mobbade i skolan.
Att vara utlandsfödd är en risk i sig. Enligt vissa källor står personer med utländsk bakgrund för si och så många procent av alla brott. "Brott" är ett vitt begrepp, sträcker sig väl från snatteri till mord. Och vem är egentligen utrikesfödd? Min mormor föddes i Finland, är jag utländsk? Mina ögon är bruna, så arier är jag ju inte i alla fall. Spelar det egentligen någon roll? För SD gör det väl det.
Mer statistik visar att om man är utlandsfödd har man en större risk att drabbas av fattigdom, att få socialbidrag. Det finns tydliga samband mellan fattigdom och kriminalitet. Men man får skylla sig själv om man inte vill jobba, anser vissa personer, och jag mår lite illa. Vem väljer att bli fattig? Vem tänker "Åhh, Sverige! Jag kan få vilket jobb jag vill, men tänk så skönt att sitta hemma på röven och leva på existensminimum!"
"Nåja, så svårt är det väl inte, titta på mig t.ex, jag har ju byggt upp en egen firma och tjänar bra med pengar! Det går om man vill." Det är ju sannerligen beundransvärt, med tanke på hur otroligt många hinder man måste möta i samhället som medelålders vit man. Det är ju lätt att sitta där i sitt nyrenoverade kök och rösta på Moderaterna, eftersom "De ska väl inte komma hit och ta av pengarna som JAG har tjänat ihop!". Ja, det är en komplott, de sitter där i sina fina hus i sina hemländer, tittar ut på den vackra omgivningen, hör fåglarna kvittra och tänker "Nej, men om vi skulle ta och dra till Sverige så vi kan ta av hans pengar?".
Medelsvensson sitter där med sin träningsnarkoman till fru, sina tre välartade barn och sina bortskämda hundar och tycker att de där Abdullas och Mohammedanerna, de vill vi väl inte ha här. De begår brott, spränger sig själva på Sthlms gator och lever på våra pengar, det har man ju hört. Så går de till sina golfbanor och tänker att det är ju iallafall skönt att man slipper se dem här, men det är ju märkligt att de inte vill spela golf. Märkligt folk överhuvudtaget, de där invandrarna.
Det är ju oerhört ansträngande att tänka på andra människor. Jag menar, det finns ju hur många som helst! Skänk pengar till fattiga barn, skänk pengar till döende mödrar, skänk pengar till de hemlösa, skänk pengar till de katastrofdrabbade, tänk på de som saknar rent vatten, tänk på de handikappade som inte kommer ut ur sina hus på hela vintern, tänk på barnen som lever med fyllon till föräldrar, tänk på Röda Korset och Rädda barnen och Unicef och glöm för all del inte bort att tänka på djuren också, bär inte päls och ät inte kött, släpp ut minkarna och skjut inte vargarna. Stoppa växthuseffekten, spara energi och sluta köra bil.
Det är klart det är mycket. Vi lever i en värld långt ifrån idealet. Man kan inte rädda alla. Men det betyder väl inte att man inte ska rädda någon alls? Man måste väl ta sitt ansvar så låbgt det är möjligt. Att luta sig tillbaka i någon slags självgod "Jaja, jag skänkte ju pengar till den där föreningen för fjäderlösa fåglar förrförra året, så..", "Det blir ju orättvist att bara hjälpa EN grupp, så.." eller "Jag tror inte på att ge dem pengar, man måste låta dem hjälpa sig själva!" är iskallt och ignorant, men framför allt är det bara ursäkter, när det man egentligen tycker är; "Men JAG är ju inte fattig, JAG är ju inte invandrare, JAG har det ju bra, så det är inte mitt problem".
Ni hamnar i helvetet. :-)
Det bedrivs en namninsamling på Facebook, Rädda Zumrud (http://www.namninsamling.se/raddazumrud) till förmån för en kvinna som kom hit från Azerbajdjan för några år sedan pga att hon blivit förföljd och våldtagen av staten för sina politiska åsikter. I Sverige drabbades hon av bröstcancer, påbörjade behandling, men det har spridit sig och hon kommer antagligen att dö. Hon är jättesjuk, jättesvag och mår jättedåligt. Då bestämmer sig Migrationsverket för att avvisa henne. "Man kan ju inte låta alla stanna här och kosta pengar" tycker de. Knastertorr, verklighetsfrånvänd byråkrati. De är så distanserade att om man knackar på dem består de bara av tjock solid betong.
Metro uppmärksammade det här, en tidning i Skellefteå gjorde en liten artikel baserad på Metros artikel. That's it. De andra tidningarna kände väl inte att det fanns ett läsvärde i det, en medelålders kvinna utan barn, från ett land som är helt ointressant för oss. Hade hon däremot varit småbarnsmor från Egypten hade det såklart varit en helt annan sak. Svenska folket vill ha hjärtgripande historier om små barn, eller åtminstone en ung vacker kvinna. De skiter i gamla kärringar. Återigen är ensam svag.
Jag har försökt sprida ordet genom att lägga upp länken på min Facebooksida. EN person skrev på. Jag skickade sms till 20 personer i min telefonbok. Hittills har två av dem skrivit på. Varför är det såhär? Har de hittills okända kunskaper som ställer saken i ett helt annat ljus? Har de övertygande argument för varför det är helt rätt att utvisa en cancersjuk döende kvinna till ett land där hon med all säkerhet kommer att plågas till döds på ett eller annat sätt? Hatar de invandrare? Nej, det är enklare och mer tragiskt än så - De orkar inte. Det är alldeles för ansträngande att klicka på en länk, skriva in sitt namn, och sen DESSUTOM gå in på sin e-mail för att verifiera! Det tar alldeles för mycket energi från allt annat de håller på med. Tydligen. Det är jobbigt att bry sig. Det blir inte direkt mindre jobbigt när det är så oerhört svårt att få andra att bry sig.
När han mot sin vilja träffar Marcus och dennes minst sagt labila moder blir han inblandad i något han helst skulle vilja slippa. Han får återigen bekräftat för sig att han hellre vill vara "Bloody Ibiza!". Men i slutet lär han sig såklart det uppenbara, att man behöver andra människor trots att de är jobbiga, krävande, inkräktar på ens fritid och har olika åsikter. No man is an Island, och ensam är inte stark. Ensam är oftast svag och fattig.
I skolan pratade vi om fattigdom i Sverige. Om ensamstående föräldrar. Om att ligga på en inkomstnivå under riksgenomsnittet, att inte kunna låta sina barn vara med på enkla skolutflykter eftersom det kostar 20 kronor. Att de dagar barnen var sjuka och inte kunde äta mat i skolan fick de gå hungriga. Om förnedringen i att behöva be någon annan om hjälp för att kunna ge sitt barn nya skor, billiga skor, för stora skor så att barnet inte växer ur dem för fort.
Och barnen vet. De vet att de är fattiga, att deras mamma eller pappa inte har några pengar. Att de inte kan få det som de andra barnen i skolan har. Och de andra barnen har ganska mycket. Jag läste ett blogginlägg igår om de där korten som är så populära just nu, Digimon eller Pokemon eller whatever. Att barnen byter, lurar varandra, stjäl av varandra, att de barn som har de mest ovanliga korten blir populära, tills de luras att byta bort sitt kort och plötsligt inte har makten längre. När jag gick i skolan samlade vi på bokmärken. Och Pokemonkort. Min syster och jag hade varsin ganska stor hög. Hon hade några fina med glittrig bakgrund, så jag tog dem när hon inte såg. Sen upptäckte hon det, och skrev sitt namn på dem. Då ritade jag över hennes namn och skrev mitt eget. Fick massvis med skäll av mamma. Jag ångrar mig djupt, men å andra sidan ångrar jag mycket jag gjorde mot henne när vi var små. Jag antar att barn är såna, elaka. Man kanske inte vet bättre. Min kompis stal ett av mina finaste bokmärken och sa att hon hade hittat det på marken. Lögnare. Men jag stal av hennes lego. Och hon stal av mitt. En evig ond cirkel.
Barn stjäl av varandra oavsett om de är rika eller fattiga. Men är man fattig hjälper det inte att stjäla, man har inte tillräckligt mycket ändå. Jag läste om föräldrar som köpte dyra märkeskläder istället för mat, så att barnen skulle slippa bli mobbade i skolan.
Att vara utlandsfödd är en risk i sig. Enligt vissa källor står personer med utländsk bakgrund för si och så många procent av alla brott. "Brott" är ett vitt begrepp, sträcker sig väl från snatteri till mord. Och vem är egentligen utrikesfödd? Min mormor föddes i Finland, är jag utländsk? Mina ögon är bruna, så arier är jag ju inte i alla fall. Spelar det egentligen någon roll? För SD gör det väl det.
Mer statistik visar att om man är utlandsfödd har man en större risk att drabbas av fattigdom, att få socialbidrag. Det finns tydliga samband mellan fattigdom och kriminalitet. Men man får skylla sig själv om man inte vill jobba, anser vissa personer, och jag mår lite illa. Vem väljer att bli fattig? Vem tänker "Åhh, Sverige! Jag kan få vilket jobb jag vill, men tänk så skönt att sitta hemma på röven och leva på existensminimum!"
"Nåja, så svårt är det väl inte, titta på mig t.ex, jag har ju byggt upp en egen firma och tjänar bra med pengar! Det går om man vill." Det är ju sannerligen beundransvärt, med tanke på hur otroligt många hinder man måste möta i samhället som medelålders vit man. Det är ju lätt att sitta där i sitt nyrenoverade kök och rösta på Moderaterna, eftersom "De ska väl inte komma hit och ta av pengarna som JAG har tjänat ihop!". Ja, det är en komplott, de sitter där i sina fina hus i sina hemländer, tittar ut på den vackra omgivningen, hör fåglarna kvittra och tänker "Nej, men om vi skulle ta och dra till Sverige så vi kan ta av hans pengar?".
Medelsvensson sitter där med sin träningsnarkoman till fru, sina tre välartade barn och sina bortskämda hundar och tycker att de där Abdullas och Mohammedanerna, de vill vi väl inte ha här. De begår brott, spränger sig själva på Sthlms gator och lever på våra pengar, det har man ju hört. Så går de till sina golfbanor och tänker att det är ju iallafall skönt att man slipper se dem här, men det är ju märkligt att de inte vill spela golf. Märkligt folk överhuvudtaget, de där invandrarna.
Det är ju oerhört ansträngande att tänka på andra människor. Jag menar, det finns ju hur många som helst! Skänk pengar till fattiga barn, skänk pengar till döende mödrar, skänk pengar till de hemlösa, skänk pengar till de katastrofdrabbade, tänk på de som saknar rent vatten, tänk på de handikappade som inte kommer ut ur sina hus på hela vintern, tänk på barnen som lever med fyllon till föräldrar, tänk på Röda Korset och Rädda barnen och Unicef och glöm för all del inte bort att tänka på djuren också, bär inte päls och ät inte kött, släpp ut minkarna och skjut inte vargarna. Stoppa växthuseffekten, spara energi och sluta köra bil.
Det är klart det är mycket. Vi lever i en värld långt ifrån idealet. Man kan inte rädda alla. Men det betyder väl inte att man inte ska rädda någon alls? Man måste väl ta sitt ansvar så låbgt det är möjligt. Att luta sig tillbaka i någon slags självgod "Jaja, jag skänkte ju pengar till den där föreningen för fjäderlösa fåglar förrförra året, så..", "Det blir ju orättvist att bara hjälpa EN grupp, så.." eller "Jag tror inte på att ge dem pengar, man måste låta dem hjälpa sig själva!" är iskallt och ignorant, men framför allt är det bara ursäkter, när det man egentligen tycker är; "Men JAG är ju inte fattig, JAG är ju inte invandrare, JAG har det ju bra, så det är inte mitt problem".
Ni hamnar i helvetet. :-)
Det bedrivs en namninsamling på Facebook, Rädda Zumrud (http://www.namninsamling.se/raddazumrud) till förmån för en kvinna som kom hit från Azerbajdjan för några år sedan pga att hon blivit förföljd och våldtagen av staten för sina politiska åsikter. I Sverige drabbades hon av bröstcancer, påbörjade behandling, men det har spridit sig och hon kommer antagligen att dö. Hon är jättesjuk, jättesvag och mår jättedåligt. Då bestämmer sig Migrationsverket för att avvisa henne. "Man kan ju inte låta alla stanna här och kosta pengar" tycker de. Knastertorr, verklighetsfrånvänd byråkrati. De är så distanserade att om man knackar på dem består de bara av tjock solid betong.
Metro uppmärksammade det här, en tidning i Skellefteå gjorde en liten artikel baserad på Metros artikel. That's it. De andra tidningarna kände väl inte att det fanns ett läsvärde i det, en medelålders kvinna utan barn, från ett land som är helt ointressant för oss. Hade hon däremot varit småbarnsmor från Egypten hade det såklart varit en helt annan sak. Svenska folket vill ha hjärtgripande historier om små barn, eller åtminstone en ung vacker kvinna. De skiter i gamla kärringar. Återigen är ensam svag.
Jag har försökt sprida ordet genom att lägga upp länken på min Facebooksida. EN person skrev på. Jag skickade sms till 20 personer i min telefonbok. Hittills har två av dem skrivit på. Varför är det såhär? Har de hittills okända kunskaper som ställer saken i ett helt annat ljus? Har de övertygande argument för varför det är helt rätt att utvisa en cancersjuk döende kvinna till ett land där hon med all säkerhet kommer att plågas till döds på ett eller annat sätt? Hatar de invandrare? Nej, det är enklare och mer tragiskt än så - De orkar inte. Det är alldeles för ansträngande att klicka på en länk, skriva in sitt namn, och sen DESSUTOM gå in på sin e-mail för att verifiera! Det tar alldeles för mycket energi från allt annat de håller på med. Tydligen. Det är jobbigt att bry sig. Det blir inte direkt mindre jobbigt när det är så oerhört svårt att få andra att bry sig.
Intelligent Design
Igår såg jag "Allt för min syster". Jag har redan läst boken, men för en gångs skull blev jag inte besviken på filmen. Jag saknade visserligen det rätta slutet, då de ändrat det i filmen till något mycket mer klassiskt och förutsägbart, men det hindrade mig inte från att storgråta, tvärtom. Jag är så blödig. ;-)
Men när jag torkat tårarna och tagit mig samman lite började jag fundera över själva konceptet, att designa ett barn. Att ett barn föds för att rädda livet på ett annat barn.
Kort sammanfattning av vad boken/filmen handlar om: När Kate är 3 år blir hon svårt sjuk i leukemi. För att ha en chans att bota henne behövs en transplantation av benmärgsceller, något som är svårt att genomföra då det inte finns någon perfekt matchning. För att rädda livet på Kate beslutar sig hennes föräldrar för att skaffa ett tredje barn, ett barn som ska vara genetiskt designat för att matcha Kate och därmed kunna donera benmärgsceller, lymfocyter eller whatever. Så Anna föds, och direkt efter födseln tas celler från hennes navelsträng. So far so good. Men det räcker inte där, utan Anna får fortsätta donera vid flera olika tillfällen. Hon får tillväxthormon, hon blir stucken med nålar, hon måste ligga inne på sjukhus, komplikationer tillstöter, osv.
När Kate är 15 år slutar hennes njurar att fungera, och Anna ombeds att donera en av sina. Men hon vägrar. Istället stämmer hon sina föräldrar för att få rätt till sin egen kropp, för att slippa donera delar av sig själv till sin syster.
Jag började skriva det här inlägget, och det bara fortsatte och fortsatte. Det fanns helt enkelt så mycket att säga, så många frågor att ställa, så många motsägelser och relativa definitioner. Till sist kände jag att jag virrat in mig i en labyrint av text, och att ingen annan skulle kunna få någon rätsida på det, så jag raderade det helt enkelt och började om. Nu ska jag försöka fatta mig kort och hålla mig till ämnet.
Är det rätt att designa ett barn? Finns det ett definitivt svar, eller beror det på omständigheterna?
I det här fallet handlade det alltså om att skaffa ett barn som säkert skulle matcha ett annat barn, ett sjukt barn.
I en perfekt värld skulle alla barn kommer till för att de är önskade och efterlängtade av två glada kärleksfulla föräldrar. I en perfekt värld skulle ett liv inte bli till för att rädda ett annat. Men vi lever inte i en perfekt värld, och är inte två liv bättre än inget? Faktum är ju att många barn inte alls kommer till för sin egen skull, för att de är önskade, utan deras existens beror på simpla fula saker som fylla, en sprucken kondom, tillfällig förvirring. I bästa fall är de en välkommen överraskning, i värsta fall ett oönskat bakslag. Är det inte under såna omständigheter bättre med ett önskat, om än designat barn, än ett oönskat barn?
Vissa anser att man bör abortera gravt handikappade barn för deras egen skull, för att deras liv ändå inte är värt att leva. Vem avgör det? Vem vet vad gravt handikappade människor tänker? Vissa menar att de inte har samma verklighetsuppfattning som vi, vissa menar att de inte tänker alls. En del menar att de bara lider, och andra hoppas på en inre värld av glädje. När man ser på personen som sitter fastspänd i en rullstol, som inte kan prata, inte kan äta, inte kan kontrollera sin kropp, som bara gurglar och skriker, hur vet man vad en sån person tänker? Och var går gränsen för gravt handikapp? Downs syndrom? CP-skador? Autism?
En person bör väl själv få avgöra om de anser att deras liv är värt att leva, men när ska ett sådant avgörande äga rum? Man kan ju inte fråga ett ofött barn om det vill födas, det är ju föräldrarnas ansvar. Eller är allt liv obestridligt, är kanske all form av abort omoralisk? Kanske uppstår allt liv av en anledning, och ligger utanför vår kontroll?
När barnet väl är fött, hur gammalt bör det vara för att själv få besluta i stora frågor? Som Anna t.ex, när borde hennes föräldrar ha bett om hennes godkännande? En 3-åring kan knappast ta ett moget och väl övervägt beslut när det gäller donation, de har ju bara sitt eget välbefinnande för ögonen och kommer garanterat att välja det alternativ som besparar dem nålar och smärta. En 3-åring kan inte till fullo greppa konsekvenserna av sitt val, dvs de förstår inte att deras medverkan är nödvändig för syskonets överlevnad. Men varför SKA de då agera för syskonets bästa istället för sitt eget? Vad är det som säger att en 3-åring har något som helst moraliskt ansvar att rädda livet på någon alls? Ingen kräver ju att ett litet barn ska hålla koll på ekonomin, sortera tvätten eller beställa tid hos frisören på egen hand, eftersom de självklart är för små för att klara såna saker. Man fixar såna saker åt dem, borstar deras tänder och tvingar dem att äta, för att de mår bra av det. Och när barnet blir äldre är det tacksamt för att föräldrarna gjorde allt det där innan barnet självt insåg värdet av det. Jag är säker på att Anna är glad att hon har räddat livet på sin syster. Men hur långt ska det få gå? När är Anna gammal nog att själv bestämma vilket ansvar hon vill ta, och hur mycket har föräldrarna rätt att påverka hennes beslut?
Många svåra frågor, och som vanligt inga enkla svar. Jag vet inte själv vad jag tycker egentligen. I slutet av filmen (VARNING FÖR SPOILER) visade det ju sig att det var Kate själv som ville dö, att Anna återigen agerade för sin systers skull. För att systern skulle få slippa fler operationer och äntligen få dö ifred. Det leder mig osökt in på en annan fråga; Hur länge, och till vilket pris, är det moraliskt försvarbart att hålla någon vid liv? Och när är det etiskt riktigt att avsluta ett liv? Kan bli ämnet i mitt nästa inlägg!
Men när jag torkat tårarna och tagit mig samman lite började jag fundera över själva konceptet, att designa ett barn. Att ett barn föds för att rädda livet på ett annat barn.
Kort sammanfattning av vad boken/filmen handlar om: När Kate är 3 år blir hon svårt sjuk i leukemi. För att ha en chans att bota henne behövs en transplantation av benmärgsceller, något som är svårt att genomföra då det inte finns någon perfekt matchning. För att rädda livet på Kate beslutar sig hennes föräldrar för att skaffa ett tredje barn, ett barn som ska vara genetiskt designat för att matcha Kate och därmed kunna donera benmärgsceller, lymfocyter eller whatever. Så Anna föds, och direkt efter födseln tas celler från hennes navelsträng. So far so good. Men det räcker inte där, utan Anna får fortsätta donera vid flera olika tillfällen. Hon får tillväxthormon, hon blir stucken med nålar, hon måste ligga inne på sjukhus, komplikationer tillstöter, osv.
När Kate är 15 år slutar hennes njurar att fungera, och Anna ombeds att donera en av sina. Men hon vägrar. Istället stämmer hon sina föräldrar för att få rätt till sin egen kropp, för att slippa donera delar av sig själv till sin syster.
Jag började skriva det här inlägget, och det bara fortsatte och fortsatte. Det fanns helt enkelt så mycket att säga, så många frågor att ställa, så många motsägelser och relativa definitioner. Till sist kände jag att jag virrat in mig i en labyrint av text, och att ingen annan skulle kunna få någon rätsida på det, så jag raderade det helt enkelt och började om. Nu ska jag försöka fatta mig kort och hålla mig till ämnet.
Är det rätt att designa ett barn? Finns det ett definitivt svar, eller beror det på omständigheterna?
I det här fallet handlade det alltså om att skaffa ett barn som säkert skulle matcha ett annat barn, ett sjukt barn.
I en perfekt värld skulle alla barn kommer till för att de är önskade och efterlängtade av två glada kärleksfulla föräldrar. I en perfekt värld skulle ett liv inte bli till för att rädda ett annat. Men vi lever inte i en perfekt värld, och är inte två liv bättre än inget? Faktum är ju att många barn inte alls kommer till för sin egen skull, för att de är önskade, utan deras existens beror på simpla fula saker som fylla, en sprucken kondom, tillfällig förvirring. I bästa fall är de en välkommen överraskning, i värsta fall ett oönskat bakslag. Är det inte under såna omständigheter bättre med ett önskat, om än designat barn, än ett oönskat barn?
Vissa anser att man bör abortera gravt handikappade barn för deras egen skull, för att deras liv ändå inte är värt att leva. Vem avgör det? Vem vet vad gravt handikappade människor tänker? Vissa menar att de inte har samma verklighetsuppfattning som vi, vissa menar att de inte tänker alls. En del menar att de bara lider, och andra hoppas på en inre värld av glädje. När man ser på personen som sitter fastspänd i en rullstol, som inte kan prata, inte kan äta, inte kan kontrollera sin kropp, som bara gurglar och skriker, hur vet man vad en sån person tänker? Och var går gränsen för gravt handikapp? Downs syndrom? CP-skador? Autism?
En person bör väl själv få avgöra om de anser att deras liv är värt att leva, men när ska ett sådant avgörande äga rum? Man kan ju inte fråga ett ofött barn om det vill födas, det är ju föräldrarnas ansvar. Eller är allt liv obestridligt, är kanske all form av abort omoralisk? Kanske uppstår allt liv av en anledning, och ligger utanför vår kontroll?
När barnet väl är fött, hur gammalt bör det vara för att själv få besluta i stora frågor? Som Anna t.ex, när borde hennes föräldrar ha bett om hennes godkännande? En 3-åring kan knappast ta ett moget och väl övervägt beslut när det gäller donation, de har ju bara sitt eget välbefinnande för ögonen och kommer garanterat att välja det alternativ som besparar dem nålar och smärta. En 3-åring kan inte till fullo greppa konsekvenserna av sitt val, dvs de förstår inte att deras medverkan är nödvändig för syskonets överlevnad. Men varför SKA de då agera för syskonets bästa istället för sitt eget? Vad är det som säger att en 3-åring har något som helst moraliskt ansvar att rädda livet på någon alls? Ingen kräver ju att ett litet barn ska hålla koll på ekonomin, sortera tvätten eller beställa tid hos frisören på egen hand, eftersom de självklart är för små för att klara såna saker. Man fixar såna saker åt dem, borstar deras tänder och tvingar dem att äta, för att de mår bra av det. Och när barnet blir äldre är det tacksamt för att föräldrarna gjorde allt det där innan barnet självt insåg värdet av det. Jag är säker på att Anna är glad att hon har räddat livet på sin syster. Men hur långt ska det få gå? När är Anna gammal nog att själv bestämma vilket ansvar hon vill ta, och hur mycket har föräldrarna rätt att påverka hennes beslut?
Många svåra frågor, och som vanligt inga enkla svar. Jag vet inte själv vad jag tycker egentligen. I slutet av filmen (VARNING FÖR SPOILER) visade det ju sig att det var Kate själv som ville dö, att Anna återigen agerade för sin systers skull. För att systern skulle få slippa fler operationer och äntligen få dö ifred. Det leder mig osökt in på en annan fråga; Hur länge, och till vilket pris, är det moraliskt försvarbart att hålla någon vid liv? Och när är det etiskt riktigt att avsluta ett liv? Kan bli ämnet i mitt nästa inlägg!
Tre sekunder
Underbart är kort? Inte i det här fallet, Roslund & Hellströms bok Tre sekunder tog mig en evighet att läsa ut, mest för att jag helt enkelt inte hittade tiden till att läsa. Men varje gång jag satte mig ner med den var det ytterst motvilligt jag senare la den ifrån mig igen, den griper tag i en från första stycket, och spänningen är tidvis olidlig.
För er som inte vet kan jag tala om att Tre sekunder handlar om Piet Hoffmann/Paula som är en infiltratör både åt polisen och åt polska maffian, givetvis utan att de vet om varandra. Han får i uppdrag att infiltrera ett svenskt fängelse, i boken kallat Aspsås (finns inte på riktigt). Polska maffian vill att han ska ta över knarkhandeln så att de får monopol på det, polisen vill att han ska kartlägga leverantörer och nätverk så att de kan ingripa och slå ut. Det finns givetvis risker med att leva ett sådant dubbelliv, och Piet/Paula får bittert erfara hur mycket han är värd och vem man kan lita på.
Jag gillar deckare. Enligt vissa är Sverige ruskigt bra på att framställa dem också. Jag har alltså läsa många bra deckare, men det som skiljer Roslund & Hellströms deckare från mängden är utan tvekan deras unika insyn i just kriminalitet, samhället osv. Börge Hellström är f.d. missbrukare och har suttit inne. Anders Roslund är SVT-journalist med speciellt intresse i såna här frågor. Tillsammans har de helt rätt kontakter för att kunna addera den där extra kryddan i sina böcker - autenticitet. Ewert Grens må vara en påhittad karaktär, Aspsås fängelse existerar inte, och Piet Hoffmann finns inte på riktigt. Men det finns människor SOM Ewert Grens, SOM Piet Hoffmann, fängelset Aspsås existerar under annat namn. Det kan vara vilket fängelse som helst. Piet Hoffmann heter inte just så, men det finns infiltratörer. Det finns knarksmuggling. Det går att gömma knark i tulpaner. Detta är Sverige, detta händer på riktigt, och jag som levt och fortfarande lever i en skyddande bubbla blir återigen stum och överraskad.
När jag läste De apatiska (Gellert Tamas), samt Roslund&Hellströms övriga böcker (bortsett från Edward Finnigans upprättelse som inte höll samma kvalitet) kände jag samma förstumning. Händer detta...i Sverige? Vi är ju ett demokratiskt, ofarligt litet land med massor av lagar och regler och offentlighetsprinciper. Ideén att högt uppsatta personer väljer att se genom fingrarna med vissa brott, för att större brott ska kunna lösas..att utredningar "försvinner", att polisen är korrumperad..allt sånt känns overkligt. Jag tittar ut genom fönstret och ser en storstad som beter sig som en småstad. Människor som cyklar, handlar på Konsum, går ut med hunden. Gräsplättar, sjöar, barn som leker.
Någon sa att Växjö är fullt av knark, och vad värre är, att det finns mycket knark i LENHOVDA!! Jag menar, vad hände? Jag trodde det bara bodde skygga pensionärer och småmysiga barnfamiljer där. Någon rånade banken, inte bara en utan TVÅ ggr, och nyligen blev en 50-årig man nedslagen, misshandlad och rånad vid 13-tiden en lördag. Lika ofattbart som när folk säger att de har provat kokain, ecstacy, att de brukar röka hasch, att de känner en kille som mördat någon. Jag skakar på huvudet och tänker att det är ju i alla fall ett undantag, sådär är ju inte folk här egentligen.
Jag kanske borde ta av mig de rosa solglasögonen och inse fakta, men för mig känns det fortfarande som om såna där saker är engångsföreteelser, ett hemskt misstag av någon som helt enkelt inte vet att Sverige är tryggt och lugnt.
Det är som om jag lever i en bubbla, sida vid sida om en annan, mörkare, bubbla. Som parallella universum, vi existerar bredvid varandra utan att någonsin mötas. Så nära, men ändå så längt borta. Känns ju som något jag borde vara glad och tacksam för. Jag lever mitt trygga invanda liv i ett litet samhälle, i en liten stad. Jag handlar på Konsum och går för att sola i parken. Möter, helt ovetandes, en kille som är på väg till en annan kille, för att borra sönder hans knäskål eftersom han glömt att betala sitt knark. Men det vet ju inte jag, jag ser bara ytterligare en människa, en invånare, i den trygga lilla staden där ingenting farligt händer.
Men hur mycket jag än förnekar det så är det ju tydligen så att saker som jag trodde ägde rum i USA, i Polen, i andra länder visar sig äga rum här. Frågan nu är - vad ska jag göra med den kunskapen?
"Jag är inte rasist, jag tycker bara inte om blattar!"
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer, lyckan kommer, lyckan går, endast svenskar lyckan får!
En ny grupp på Facebook har väckt min avsmak; "NEJ TACK ! Till moské i Sverige"
Ett underligt sätt att rubriksätta, det ger känslan av att gruppens skapare mest velat protestera i allmänhet; NEJ TACK! sedan kommer "till moské i Sverige" mer som en parantes. Gruppens information är ganska knapp, det står i princip "INGA JÄVLA MOSKÈER I SVERIGE!!" utan vidare förklaring. Men det kanske inte behövs någon förklaring, alla medlemmar verkar rörande överens om att inga jävla terr...förlåt, muslimer, ska få bygga sina Muhammed-kyrkor på hederlig SVENSK mark. Medlemmarna består, som vanligt, av lönnfeta, medelålders män, finniga tonåringar, testosteronstinna muskelkillar i 25-årsåldern samt diverse blonda 14-åringar. Det enda de verkar ha gemensamt, förutom att de såklart tillhör den stolta rasen ARIER, är att de är främlingsfientliga islamhatare. Går man in på gruppens forum övergår diskussionerna blixtsnabbt från huruvida man ska få bygga en moské eller inte, till huruvida man överhuvudtaget ska låta "de där vidriga parasiterna" få något existensberättigande, eller om det inte är bättre att utplåna dem direkt.
Det finns en anledning till varför det tjatas så mycket om Andra Världskriget och då givetvis främst Förintelsen; och det är att man ska lära av historien. För att man ska förstå hur i princip en enda man, med ett par väl valda ord, sakta kan hjärntvätta ett helt folk tills termen "folkmord" plötsligt har normaliserats och ses som något nödvändigt. Det viktiga är inte att man ser bilder av utarmade lik, utan att man förstår HUR detta kunde hända, och framför allt - Känna igen tecknena så det inte händer igen!
Kortfattat: Det gick dåligt för tyskarna i första världskriget vilket fick dem att tjura ihop, och de gjorde vad vilken dålig förlorare som helst hade gjort - skyllde ifrån sig. "Det är judarnas fel!"
En lögn som upprepas tillräckligt många gånger ses till slut som allmän sanning. Om 10 personer envist hävdar att det är på ett visst sätt så tror du till slut att det är så. Det var betydligt fler än 10 personer som en efter en började hävda att det var judarnas fel, och folk var inte sena att inse vilken bekväm lösning detta innebar. "Det är judarnas fel att landet är fattigt!" "Det är judarnas fel att brödet smakar illa!" " Det är judarnas fel att jag har fotvårtor!" Liksom, varför inte? Om allting annat är judarnas fel så spelar det väl ingen roll om de får skulden för lite mer.
Jag behöver knappast berätta vad som hände sen, alla har sett bilderna, läst berättelserna, hört det ältas om och om igen. Men vissa verkar inte förstå. De ser inga som helst likheter mellan DÅ och NU. Mellan Sverige och Tyskland. Mellan Judarna och Muslimerna. De hade Adolf Hitler, vi har Jimmie Åkesson. Självklart finns det en del olikheter, det är väl inte så att folkmordet lurar bakom nästa hörn. Men det är inte så långt bort som folk vill tro. Bara tänk på när folk pratar om ett brott som begåtts och säger med den där speciella tonen "Det var visst en invandrare.." och sen ger det där menande ögonkastet. Ingenting sägs men alla förstår. För det vet man ju att invandrarna är överrepresenterade i brottsstatistiken, och invandrare det är ju såna där muslimer. Det står ju typ i Koranen att man får stjäla saker, och alla muslimer föraktar kvinnor. Alla muslimer är innerst inne terrorister. Alla muslimer är fundamentalister och hyperreligiösa. Alla muslimer gifter bort sina 12-åriga döttrar med sina kusiner. Alla muslimska kvinnor TVINGAS bära slöja. Det vet man ju. Så är det ju.
Det är de här "sanningarna" som ofta är ganska långt från verkligheten som är farliga. För plötsligt VET folk att det är muslimernas fel. Folk VET att islam är det enskilt största hotet mot vår civilisation. Jag läste i en av diskussionstrådarna ett inlägg av en person som påstod sig ha fakta på att 1544 terrorbrott begåtts av muslimer, och imponerande 0 stycken av judar & kristna. I en bok om 11:e september hävdar dock författarna att det är 4 brott begågna av muslimer och 1540 av judar/kristna. Märkligt det där med fakta, hur de liksom kan förändras för att passa ens egna syften. Jag råkar veta att svenskarna står för 80% av allt snatteri i Sverige, och hela 10% av invandrarna odlar potatis i vardagsrummet. Vadå källkritik, jag hittade på det själv. Eller hörde det från någon. Men det vet man ju att det är så.
En märklig sak med just Sverige i förhållande till religion; Även om det kanske fortfarande står i Atlas-böckerna att Sverige är ett kristet land så är vi numera väldigt sekulariserade. De flesta av oss går inte i kyrkan, många av oss bekänner oss endast till ateismen, och en del t.o.m. hånar och bespottar allt som har med religion att göra, de fjantar sig på konfirmationen (som de genomför bara för att få presenter) de skrattar åt präster, de mobbar kristna, de kan överhuvudtaget inte dölja sitt förakt för Kristendomen. Förrän MUSLIMERNA kommer!! Då jävlar blir svenskarna religiösa så det sjunger om det, då ska våra kyrkor skyddas, våra barn skonas och vår religion bevaras. Sverige är faktiskt ett KRISTET land, det är VÅR Gud, inga jävla Allah-dyrkare ska komma här och försöka slänga ner sin matta någonstans! Plötsligt blir religion viktig, ungefär som när vi drabbas av något väldigt svårt (som ett rättstavningstest) och det plötsligt duger att vända blicken uppåt och be "Kära gode Gud, jag vet att jag inte tror på dig, men snälla hjälp mig att stava till ignorant!"
Ju mer jag ser av såna fientliga diskussioner, desto mer övertygad blir jag om att man MÅSTE ta tag i det här invandrarhatet innan det spårar ur mer än det redan gjort. Framför allt behövs KUNSKAP, för ingen verkar ju ha några som helst fakta! Man slänger påståenden omkring sig åt alla håll, men har inte den blekaste aning om hur det ser ut i andra länder eller ens hur det ser ut i Sverige. Allt man har är förutfattade meningar och något man hört någons kompis säga. Det är livsfarligt, det har redan börjat, och det måste stoppas innan ett totalt blodbad bryter ut. Svenskarna hatar invandrarna för att man anser att dessa kommer och tar våra jobb, snor våra cyklar, våldtar våra kvinnor och tar makten över vårt land. Invandrarna hatar svenskarna för att de blir inträngda i ett hörn, hatade utan anledning och orättvist utpekade. Inte så konstigt att de är defensiva, man måste ju försvara sig. Svenskarna tror att de försvarar sitt land, invandrarna tror att de försvarar sin heder.
VARFÖR är det så svårt att leva i fred? Och VARFÖR är det så svårt att försöka förstå någon annan människa? Varför vägrar vi konsekvent att leva tillsammans? Det är uppenbart för de flesta att det krävs en lösning, men vad? Grejen med patrioter/nationalister/rasister är att de för det mesta verkar vara helt oemottagliga för argument. När man diskuterar med normala människor och stärker sina påståenden med fakta så tar den andra människan till sig vad man säger och har man inga motargument så har man "förlorat". De här "Stolta svenskarna" säger efter att ha hört en lång utläggning bara "Öh, skiter väl jag i, ut med blattarna!" vad man än försöker föra fram. De är envisa som synden och dumma som tåget. De yrar omkring i sin paranoida föreställningvärld och ser galna terrorister i varenda hörn, de tror att muslimerna är ute efter att ta över landet, alle man beväpna sig! Vi måste skydda vårt vackra fosterland från detta smutsiga patrask! Var är mitt gevär?!
Likt dementa gamla gubbar söker de efter bössan för att skydda sig själva och sin familj från en inbillad fara, som ändå bara kommer sluta med att de skjuter sig själva i foten.
En ny grupp på Facebook har väckt min avsmak; "NEJ TACK ! Till moské i Sverige"
Ett underligt sätt att rubriksätta, det ger känslan av att gruppens skapare mest velat protestera i allmänhet; NEJ TACK! sedan kommer "till moské i Sverige" mer som en parantes. Gruppens information är ganska knapp, det står i princip "INGA JÄVLA MOSKÈER I SVERIGE!!" utan vidare förklaring. Men det kanske inte behövs någon förklaring, alla medlemmar verkar rörande överens om att inga jävla terr...förlåt, muslimer, ska få bygga sina Muhammed-kyrkor på hederlig SVENSK mark. Medlemmarna består, som vanligt, av lönnfeta, medelålders män, finniga tonåringar, testosteronstinna muskelkillar i 25-årsåldern samt diverse blonda 14-åringar. Det enda de verkar ha gemensamt, förutom att de såklart tillhör den stolta rasen ARIER, är att de är främlingsfientliga islamhatare. Går man in på gruppens forum övergår diskussionerna blixtsnabbt från huruvida man ska få bygga en moské eller inte, till huruvida man överhuvudtaget ska låta "de där vidriga parasiterna" få något existensberättigande, eller om det inte är bättre att utplåna dem direkt.
Det finns en anledning till varför det tjatas så mycket om Andra Världskriget och då givetvis främst Förintelsen; och det är att man ska lära av historien. För att man ska förstå hur i princip en enda man, med ett par väl valda ord, sakta kan hjärntvätta ett helt folk tills termen "folkmord" plötsligt har normaliserats och ses som något nödvändigt. Det viktiga är inte att man ser bilder av utarmade lik, utan att man förstår HUR detta kunde hända, och framför allt - Känna igen tecknena så det inte händer igen!
Kortfattat: Det gick dåligt för tyskarna i första världskriget vilket fick dem att tjura ihop, och de gjorde vad vilken dålig förlorare som helst hade gjort - skyllde ifrån sig. "Det är judarnas fel!"
En lögn som upprepas tillräckligt många gånger ses till slut som allmän sanning. Om 10 personer envist hävdar att det är på ett visst sätt så tror du till slut att det är så. Det var betydligt fler än 10 personer som en efter en började hävda att det var judarnas fel, och folk var inte sena att inse vilken bekväm lösning detta innebar. "Det är judarnas fel att landet är fattigt!" "Det är judarnas fel att brödet smakar illa!" " Det är judarnas fel att jag har fotvårtor!" Liksom, varför inte? Om allting annat är judarnas fel så spelar det väl ingen roll om de får skulden för lite mer.
Jag behöver knappast berätta vad som hände sen, alla har sett bilderna, läst berättelserna, hört det ältas om och om igen. Men vissa verkar inte förstå. De ser inga som helst likheter mellan DÅ och NU. Mellan Sverige och Tyskland. Mellan Judarna och Muslimerna. De hade Adolf Hitler, vi har Jimmie Åkesson. Självklart finns det en del olikheter, det är väl inte så att folkmordet lurar bakom nästa hörn. Men det är inte så långt bort som folk vill tro. Bara tänk på när folk pratar om ett brott som begåtts och säger med den där speciella tonen "Det var visst en invandrare.." och sen ger det där menande ögonkastet. Ingenting sägs men alla förstår. För det vet man ju att invandrarna är överrepresenterade i brottsstatistiken, och invandrare det är ju såna där muslimer. Det står ju typ i Koranen att man får stjäla saker, och alla muslimer föraktar kvinnor. Alla muslimer är innerst inne terrorister. Alla muslimer är fundamentalister och hyperreligiösa. Alla muslimer gifter bort sina 12-åriga döttrar med sina kusiner. Alla muslimska kvinnor TVINGAS bära slöja. Det vet man ju. Så är det ju.
Det är de här "sanningarna" som ofta är ganska långt från verkligheten som är farliga. För plötsligt VET folk att det är muslimernas fel. Folk VET att islam är det enskilt största hotet mot vår civilisation. Jag läste i en av diskussionstrådarna ett inlägg av en person som påstod sig ha fakta på att 1544 terrorbrott begåtts av muslimer, och imponerande 0 stycken av judar & kristna. I en bok om 11:e september hävdar dock författarna att det är 4 brott begågna av muslimer och 1540 av judar/kristna. Märkligt det där med fakta, hur de liksom kan förändras för att passa ens egna syften. Jag råkar veta att svenskarna står för 80% av allt snatteri i Sverige, och hela 10% av invandrarna odlar potatis i vardagsrummet. Vadå källkritik, jag hittade på det själv. Eller hörde det från någon. Men det vet man ju att det är så.
En märklig sak med just Sverige i förhållande till religion; Även om det kanske fortfarande står i Atlas-böckerna att Sverige är ett kristet land så är vi numera väldigt sekulariserade. De flesta av oss går inte i kyrkan, många av oss bekänner oss endast till ateismen, och en del t.o.m. hånar och bespottar allt som har med religion att göra, de fjantar sig på konfirmationen (som de genomför bara för att få presenter) de skrattar åt präster, de mobbar kristna, de kan överhuvudtaget inte dölja sitt förakt för Kristendomen. Förrän MUSLIMERNA kommer!! Då jävlar blir svenskarna religiösa så det sjunger om det, då ska våra kyrkor skyddas, våra barn skonas och vår religion bevaras. Sverige är faktiskt ett KRISTET land, det är VÅR Gud, inga jävla Allah-dyrkare ska komma här och försöka slänga ner sin matta någonstans! Plötsligt blir religion viktig, ungefär som när vi drabbas av något väldigt svårt (som ett rättstavningstest) och det plötsligt duger att vända blicken uppåt och be "Kära gode Gud, jag vet att jag inte tror på dig, men snälla hjälp mig att stava till ignorant!"
Ju mer jag ser av såna fientliga diskussioner, desto mer övertygad blir jag om att man MÅSTE ta tag i det här invandrarhatet innan det spårar ur mer än det redan gjort. Framför allt behövs KUNSKAP, för ingen verkar ju ha några som helst fakta! Man slänger påståenden omkring sig åt alla håll, men har inte den blekaste aning om hur det ser ut i andra länder eller ens hur det ser ut i Sverige. Allt man har är förutfattade meningar och något man hört någons kompis säga. Det är livsfarligt, det har redan börjat, och det måste stoppas innan ett totalt blodbad bryter ut. Svenskarna hatar invandrarna för att man anser att dessa kommer och tar våra jobb, snor våra cyklar, våldtar våra kvinnor och tar makten över vårt land. Invandrarna hatar svenskarna för att de blir inträngda i ett hörn, hatade utan anledning och orättvist utpekade. Inte så konstigt att de är defensiva, man måste ju försvara sig. Svenskarna tror att de försvarar sitt land, invandrarna tror att de försvarar sin heder.
VARFÖR är det så svårt att leva i fred? Och VARFÖR är det så svårt att försöka förstå någon annan människa? Varför vägrar vi konsekvent att leva tillsammans? Det är uppenbart för de flesta att det krävs en lösning, men vad? Grejen med patrioter/nationalister/rasister är att de för det mesta verkar vara helt oemottagliga för argument. När man diskuterar med normala människor och stärker sina påståenden med fakta så tar den andra människan till sig vad man säger och har man inga motargument så har man "förlorat". De här "Stolta svenskarna" säger efter att ha hört en lång utläggning bara "Öh, skiter väl jag i, ut med blattarna!" vad man än försöker föra fram. De är envisa som synden och dumma som tåget. De yrar omkring i sin paranoida föreställningvärld och ser galna terrorister i varenda hörn, de tror att muslimerna är ute efter att ta över landet, alle man beväpna sig! Vi måste skydda vårt vackra fosterland från detta smutsiga patrask! Var är mitt gevär?!
Likt dementa gamla gubbar söker de efter bössan för att skydda sig själva och sin familj från en inbillad fara, som ändå bara kommer sluta med att de skjuter sig själva i foten.
A hero of war?
Jag vill med tanke på de senaste dagarnas rapportering om de två svenska soldater som dog i Afghanistan be er uppmärksamma texten i Rise against - Hero of war, här i förkortad version:
I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends
They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again
She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away
And the shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow
A hero of war
Yeah that´s what they see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it's a flag that I love
It's the only flag I trust
Anledningen till att jag vill att ni ska uppmärksamma den är förstås för att det är en väldigt sorglig text, men framför allt väldigt talande. Att krig skapar offer vet alla, att någon slags främmande "civilbefolkning" får utstå en massa hemskheter, att deras hus bombas, deras städer förstörs och de tvingas fly landet.
Men den här abstrakta "civilbefolkningen" består av personer. Människor. Föräldrar. Barn. Familjer.
Människor som är precis som vi, som har ett liv där precis som vårt. De lagar mat, barnen går till skolan, föräldrarna jobbar, de kör bil och skjutsar barnen på fotbollsträning. De har drömmar och förhoppningar, de bråkar och ser på tv.
Tills soldaterna rusar in. Sliter tag i pappan. Plågar honom inför barnen. Våldtar hans fru. Ja, gärna hans barn också för den delen. Slår nya rekord i uppfinningsrikedom, då de plågar familjen på omänskliga sätt för att få utlopp för sin inneboende sadism. De lämnar huset, blodigt, trasigt, i ruiner. Det är människoliv vi pratar om.
Vilka är soldaterna som gör såhär? Vem är man om man skär huvudet av spädbarn? Jag kan ju säga som så att arméen inte rekryterar sina soldater från psyket, tvärtom genomförs en sinnesundersökning där många inte blir godkända. Jag har fått för mig att testerna går ut på att gallra ut de som är "galna". De som inte klarar pressen. De som ligger i riskzonen för en psykos. Men egentligen, gör vi inte alla det?
Under "rätt" förhållanden kan vem som helst bli galen.
I krig och kärlek är allt tillåtet. Båda dessa är enorma krafter som får oss att göra saker vi annars aldrig skulle gjort. De förändrar personligheten. Är utplånande och intensiva. Är dessa krafter varandras motsatser, eller hör de ihop? Det finns ingen uppenbar kärlek i att mörda andra människor. Att hata och förgöra. Men det finns en stark kärlek till fosterlandet. Övertygelsen att det man gör är det rätta. Soldater må vara hjärntvättade, men är inte en förälskad person också rätt sinnesförvirrad? Går man inte genom eld och vatten, offrar allt man tidigare värdesatt, för det man älskar? Kan man inte börja hata till synes oskyldiga människor för att de hotar det man älskar högst? För att de är Rivaler.
Det finns ett hat-kärleks förhållande till soldater. Å ena sidan har vi de som ser dem som monster, som känslokalla empatilösa mördarmaskiner. Men å andra sidan hyllas de som hjältar, då de med fara för sitt eget liv invarderar Afghanistan för "kvinnornas skull". För att "rädda" dem. Målet är åtminstone beundransvärt. Vad man i övrigt anser beror nog på vad man har för moraliska uppfattningar. Utilitarismen torde vara den vanligaste etiska uppfattningen; "Största möjliga lycka åt största möjliga mängd människor".
"Ändamålet helgar medlen" brukar det ju heta, vilket innebär att man får göra dåliga saker om slutprodukten är bra. Dvs, man får mörda 1000 afghanska kvinnor om det krävs för att hela landet sedan ska bli fritt från talibaner. "Lite spill får man räkna med".
Och soldaterna spills. De dör en efter en. Civilbefolkningens liv spills, i alla deltagande länder. Hundratusentals människoliv spills på olika sätt i Rättvisans Namn, för ett sk "Gott syfte".
Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk, eller?
I kicked in the door
I yelled my commands
The children, they cried
But I got my man
We took him away
A bag over his face
From his family and his friends
They took off his clothes
They pissed in his hands
I told them to stop
But then I joined in
We beat him with guns
And batons not just once
But again and again
She walked through bullets and haze
I asked her to stop
I begged her to stay
But she pressed on
So I lifted my gun
And I fired away
And the shells jumped through the smoke
And into the sand
That the blood now had soaked
She collapsed with a flag in her hand
A flag white as snow
A hero of war
Yeah that´s what they see
Just medals and scars
So damn proud of me
And I brought home that flag
Now it gathers dust
But it's a flag that I love
It's the only flag I trust
Anledningen till att jag vill att ni ska uppmärksamma den är förstås för att det är en väldigt sorglig text, men framför allt väldigt talande. Att krig skapar offer vet alla, att någon slags främmande "civilbefolkning" får utstå en massa hemskheter, att deras hus bombas, deras städer förstörs och de tvingas fly landet.
Men den här abstrakta "civilbefolkningen" består av personer. Människor. Föräldrar. Barn. Familjer.
Människor som är precis som vi, som har ett liv där precis som vårt. De lagar mat, barnen går till skolan, föräldrarna jobbar, de kör bil och skjutsar barnen på fotbollsträning. De har drömmar och förhoppningar, de bråkar och ser på tv.
Tills soldaterna rusar in. Sliter tag i pappan. Plågar honom inför barnen. Våldtar hans fru. Ja, gärna hans barn också för den delen. Slår nya rekord i uppfinningsrikedom, då de plågar familjen på omänskliga sätt för att få utlopp för sin inneboende sadism. De lämnar huset, blodigt, trasigt, i ruiner. Det är människoliv vi pratar om.
Vilka är soldaterna som gör såhär? Vem är man om man skär huvudet av spädbarn? Jag kan ju säga som så att arméen inte rekryterar sina soldater från psyket, tvärtom genomförs en sinnesundersökning där många inte blir godkända. Jag har fått för mig att testerna går ut på att gallra ut de som är "galna". De som inte klarar pressen. De som ligger i riskzonen för en psykos. Men egentligen, gör vi inte alla det?
Under "rätt" förhållanden kan vem som helst bli galen.
I krig och kärlek är allt tillåtet. Båda dessa är enorma krafter som får oss att göra saker vi annars aldrig skulle gjort. De förändrar personligheten. Är utplånande och intensiva. Är dessa krafter varandras motsatser, eller hör de ihop? Det finns ingen uppenbar kärlek i att mörda andra människor. Att hata och förgöra. Men det finns en stark kärlek till fosterlandet. Övertygelsen att det man gör är det rätta. Soldater må vara hjärntvättade, men är inte en förälskad person också rätt sinnesförvirrad? Går man inte genom eld och vatten, offrar allt man tidigare värdesatt, för det man älskar? Kan man inte börja hata till synes oskyldiga människor för att de hotar det man älskar högst? För att de är Rivaler.
Det finns ett hat-kärleks förhållande till soldater. Å ena sidan har vi de som ser dem som monster, som känslokalla empatilösa mördarmaskiner. Men å andra sidan hyllas de som hjältar, då de med fara för sitt eget liv invarderar Afghanistan för "kvinnornas skull". För att "rädda" dem. Målet är åtminstone beundransvärt. Vad man i övrigt anser beror nog på vad man har för moraliska uppfattningar. Utilitarismen torde vara den vanligaste etiska uppfattningen; "Största möjliga lycka åt största möjliga mängd människor".
"Ändamålet helgar medlen" brukar det ju heta, vilket innebär att man får göra dåliga saker om slutprodukten är bra. Dvs, man får mörda 1000 afghanska kvinnor om det krävs för att hela landet sedan ska bli fritt från talibaner. "Lite spill får man räkna med".
Och soldaterna spills. De dör en efter en. Civilbefolkningens liv spills, i alla deltagande länder. Hundratusentals människoliv spills på olika sätt i Rättvisans Namn, för ett sk "Gott syfte".
Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk, eller?
Är du efterbliven eller, jävla CP?!
Det är kallt ute. Jättekallt, ap-kallt, sjukt kallt, cp-kallt. Det är enorma snödrivor, mongostora. Om man går ut i det här vädret är man fan efterbliven.
Hur kommer det sig att ord som mongo, efterbliven, utvecklingsstörd, cp, retard och liknande har blivit så vanligt? Dels som skällsord, i stil med "KÖR då ditt jävla mongo!" "Men cp-telefon!" "Vad fan gör du jävla dampunge?!" och dels som förstärkningsord, likt ovan. När blev "mongostor" synonymt med "jättestor"?
De flesta vet väl vad dessa ord betyder och innebär, eller har jag fel? Ibland kan man ju undra, som när någon beter sig dumt eller korkat, och blir kallad "jävla cp!". Cerebral Pares är ju en hjärnskada som i huvudsak påverkar muskulaturen och rörelseapparaten, därav ofrivilliga ryckningar och stelhet t.ex. Det kan förstås innefatta förståndshandikapp, men behöver inte göra det. Det spelar egentligen ingen roll huruvida CP innebär att man är förståndshandikappad, för det ska inte användas som ett skällsord. Att födas med, eller senare få, sjukdomar som t.ex. ADHD, damp, Cerebral Pares, eller förståndshandikapp som t.ex. Downs syndrom, innebär en tillräcklig utmaning utan att man ska mötas av folks fördomar.
Jag förstår att folk inte använder orden i dess bokstavliga betydelse, när man kallar någon för "Jävla cp!" så menar man ju knappast "Du har ofrivilliga muskelrörelser!" utan man vill förmedla att man tycker att personen är dum i huvudet, korkad, gör dumma saker eller dylikt. Det är ju som att kalla någon för Fitta, man menar inte att personen är ett kvinnligt könsorgan, man vill bara säga något elakt, i stil med "Din jävel!". Lite som den gången när jag var liten och blev kallad "jävla glasögonorm!"...av en kille med glasögon.
Men oavsett vad man egentligen menar, så är poängen fortfarande att man använder diverse sjukdomar eller tillstånd som nedvärderande skällsord. Och i förlängningen menar man ju då att "CP" är någon som är dålig, ful, korkad, värdelös eller på annat sätt sämre än andra. Och hur känns det för en person som faktiskt HAR en CP-skada?
Människokroppen är en fantastisk skapelse, betydligt mer komplex än någonting vi någonsin har skapat, och att den överhuvudtaget fungerar är ett sant mirakel. Det finns oräkneliga saker man kan drabbas av, som påverkar hur väl vi fungerar. Det absolut vanligaste "felet" på folk tror jag är synfel (bara en gissning), det är ju ganska många som är närsynta, långsynta, har astigmatism eller helt enkelt är blinda. Är det inte det så är det något annat. Dålig hörsel, gångfel, skolios, hjärtfel, eller något helt annat. Ingen är väl egentligen helt perfekt. Alla är olika. Bara för att man har andra förutsättningar betyder inte det att man är mindre värd. Det är väl egentligen något som alla vet, men det verkar inte hindra folk från att ständigt angripa varandra med diverse diagnoser som ska få personen att känna sig dålig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga till en person som faktiskt HAR Downs syndrom; "Är du helt jävla efterbliven eller?" Däremot finns det ju vissa som tycker det är helt okej att säga sånt bakom ryggen på folk. Jerry i Ica-reklamen, gänget i "En annan del av Köping" och andra människor med medfödda förståndshandikapp hånas av folk framför tv:n, som skrattar åt dem, härmar dem och retas med dem. Inte på ett hjärtligt sätt, som när någon skrattar MED någon annan, utan det är rått hånskratt. Nedvärderande tilltal. Och när man ilsket säger ifrån möts man av det hemska argumentet; "Haha, vadå, han fattar ju ändå inte vad jag säger!"
Jag blir så jävla arg. Och ledsen. Vad tror folk egentligen? Att människor med handikapp inte har känslor precis som alla andra? Det är klart att Ica-Jerry inte hör vad folk säger i tv-sofforna, det är möjligt att han inte skulle bry sig så mycket, vad vet jag? Men troligen skulle han det. Vem skulle INTE bry sig om man blev hånad liksom?
Jag är inte främst upprörd för att det är just förståndshandikappade som blir hånade, jag motsätter mig hånen överhuvudtaget. Att reta, döma, härma, skratta åt och förlöjliga människor. Det spelar ingen roll att folk inte hör, för det är fan inte okej att göra det bakom ryggen på folk heller.
"Haha, sååg du tröjan? Har hennes soc-morsa stickat den eller? Hahaha!"
"Omg, han är så jävla ful..vem tappade honom i golvet med ansiktet före liksom, haha!"
"Fan, jag hade henne i mitt lag idag på idrotten, hon är så jävla värdelös...springer som en pingvin, haha!"
"Jag såg knappt att han gick förbi, han är ju liten som en dvärg, hahaha.."
Det är klart att man inte kan vara hur överspänd som helst, ta allting personligt och göra allting till ett krig. Ibland får man helt enkelt ha lite överseende, och lite måste man ju kunna driva med varandra. Det gör ju folk hela tiden, och det är klart att det kan vara roligt, om man är MED på det. Om det sägs med glimten i ögat och alla är införstådda med att det är på skoj. Klart man får "tåla lite" som det så fint heter. Men gränsen för vad man förväntas "tåla" är dragen på helt fel ställe.
För att återgå till själva ämnet, jag pratade i förra inlägget om att man måste sluta säga negerbollar, och nu vill jag be er alla att fundera lite innan ni säger "Men flytta dig ditt jävla mongo!" eller liknande. Ni hävdar att ni inte menar något illa, men tänk då efter lite. Vad exakt menar ni när ni säger "Ditt jävla CP!" och hur tror ni det känns för någon som faktiskt har en CP-skada, att hans/hennes sjukdom används som ett skällsord?
Hur kommer det sig att ord som mongo, efterbliven, utvecklingsstörd, cp, retard och liknande har blivit så vanligt? Dels som skällsord, i stil med "KÖR då ditt jävla mongo!" "Men cp-telefon!" "Vad fan gör du jävla dampunge?!" och dels som förstärkningsord, likt ovan. När blev "mongostor" synonymt med "jättestor"?
De flesta vet väl vad dessa ord betyder och innebär, eller har jag fel? Ibland kan man ju undra, som när någon beter sig dumt eller korkat, och blir kallad "jävla cp!". Cerebral Pares är ju en hjärnskada som i huvudsak påverkar muskulaturen och rörelseapparaten, därav ofrivilliga ryckningar och stelhet t.ex. Det kan förstås innefatta förståndshandikapp, men behöver inte göra det. Det spelar egentligen ingen roll huruvida CP innebär att man är förståndshandikappad, för det ska inte användas som ett skällsord. Att födas med, eller senare få, sjukdomar som t.ex. ADHD, damp, Cerebral Pares, eller förståndshandikapp som t.ex. Downs syndrom, innebär en tillräcklig utmaning utan att man ska mötas av folks fördomar.
Jag förstår att folk inte använder orden i dess bokstavliga betydelse, när man kallar någon för "Jävla cp!" så menar man ju knappast "Du har ofrivilliga muskelrörelser!" utan man vill förmedla att man tycker att personen är dum i huvudet, korkad, gör dumma saker eller dylikt. Det är ju som att kalla någon för Fitta, man menar inte att personen är ett kvinnligt könsorgan, man vill bara säga något elakt, i stil med "Din jävel!". Lite som den gången när jag var liten och blev kallad "jävla glasögonorm!"...av en kille med glasögon.
Men oavsett vad man egentligen menar, så är poängen fortfarande att man använder diverse sjukdomar eller tillstånd som nedvärderande skällsord. Och i förlängningen menar man ju då att "CP" är någon som är dålig, ful, korkad, värdelös eller på annat sätt sämre än andra. Och hur känns det för en person som faktiskt HAR en CP-skada?
Människokroppen är en fantastisk skapelse, betydligt mer komplex än någonting vi någonsin har skapat, och att den överhuvudtaget fungerar är ett sant mirakel. Det finns oräkneliga saker man kan drabbas av, som påverkar hur väl vi fungerar. Det absolut vanligaste "felet" på folk tror jag är synfel (bara en gissning), det är ju ganska många som är närsynta, långsynta, har astigmatism eller helt enkelt är blinda. Är det inte det så är det något annat. Dålig hörsel, gångfel, skolios, hjärtfel, eller något helt annat. Ingen är väl egentligen helt perfekt. Alla är olika. Bara för att man har andra förutsättningar betyder inte det att man är mindre värd. Det är väl egentligen något som alla vet, men det verkar inte hindra folk från att ständigt angripa varandra med diverse diagnoser som ska få personen att känna sig dålig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga till en person som faktiskt HAR Downs syndrom; "Är du helt jävla efterbliven eller?" Däremot finns det ju vissa som tycker det är helt okej att säga sånt bakom ryggen på folk. Jerry i Ica-reklamen, gänget i "En annan del av Köping" och andra människor med medfödda förståndshandikapp hånas av folk framför tv:n, som skrattar åt dem, härmar dem och retas med dem. Inte på ett hjärtligt sätt, som när någon skrattar MED någon annan, utan det är rått hånskratt. Nedvärderande tilltal. Och när man ilsket säger ifrån möts man av det hemska argumentet; "Haha, vadå, han fattar ju ändå inte vad jag säger!"
Jag blir så jävla arg. Och ledsen. Vad tror folk egentligen? Att människor med handikapp inte har känslor precis som alla andra? Det är klart att Ica-Jerry inte hör vad folk säger i tv-sofforna, det är möjligt att han inte skulle bry sig så mycket, vad vet jag? Men troligen skulle han det. Vem skulle INTE bry sig om man blev hånad liksom?
Jag är inte främst upprörd för att det är just förståndshandikappade som blir hånade, jag motsätter mig hånen överhuvudtaget. Att reta, döma, härma, skratta åt och förlöjliga människor. Det spelar ingen roll att folk inte hör, för det är fan inte okej att göra det bakom ryggen på folk heller.
"Haha, sååg du tröjan? Har hennes soc-morsa stickat den eller? Hahaha!"
"Omg, han är så jävla ful..vem tappade honom i golvet med ansiktet före liksom, haha!"
"Fan, jag hade henne i mitt lag idag på idrotten, hon är så jävla värdelös...springer som en pingvin, haha!"
"Jag såg knappt att han gick förbi, han är ju liten som en dvärg, hahaha.."
Det är klart att man inte kan vara hur överspänd som helst, ta allting personligt och göra allting till ett krig. Ibland får man helt enkelt ha lite överseende, och lite måste man ju kunna driva med varandra. Det gör ju folk hela tiden, och det är klart att det kan vara roligt, om man är MED på det. Om det sägs med glimten i ögat och alla är införstådda med att det är på skoj. Klart man får "tåla lite" som det så fint heter. Men gränsen för vad man förväntas "tåla" är dragen på helt fel ställe.
För att återgå till själva ämnet, jag pratade i förra inlägget om att man måste sluta säga negerbollar, och nu vill jag be er alla att fundera lite innan ni säger "Men flytta dig ditt jävla mongo!" eller liknande. Ni hävdar att ni inte menar något illa, men tänk då efter lite. Vad exakt menar ni när ni säger "Ditt jävla CP!" och hur tror ni det känns för någon som faktiskt har en CP-skada, att hans/hennes sjukdom används som ett skällsord?
Jag är inte rasist, men...
Den obligatoriska inledningen på alla meningar som man vet kommer låta rasistiska. Som om det är en ursäkt, vad man än säger för korkade saker. "Jag är inte rasist, det bara låter så". Men om man vet att det man säger låter illa, varför funderar man inte en gång till då innan man öppnar käften?
- "Det är för att folk är så himla känsliga! Allting är ju rasism nu för tiden. Man får inte ens hissa svenska flaggan eller fira nationaldagen utan att bli kallad rasist!! Men DE får minsann bygga moskeér, medan vi inte ens får gå i kyrkan!"
Ja, och storasysters tårtbit var faktiskt större än din och det är så himla ORÄTTVIST..? Att allting plötsligt skulle klassas som rasism är fånigt, så är det inte alls. Däremot har folk blivit mer observanta och börjat ifrågasätta vissa saker (som det faktum att ett av våra vanligaste bakverk fortfarande kallas negerboll). Att man inte får hissa svenska flaggan, gå i kyrkan eller liknande, när exakt har det inträffat? Har någon någonsin förbjudits att hissa svenska flaggan under de dagar då svenska flaggan förväntas hissas? Det där med att gå till kyrkan handlar inte om rasism, det handlar om att ha skolavslutningar i kyrkan. Skolavslutning med skolklasser som består av väldigt blandade religiösa åskådningar, eller brist på. Det finns kristna, muslimer, pingstvänner, ateister, judar och så vidare. Att alla dessa ska tvingas gå i en kristen kyrka när de tror på en annan Gud, eller inte tror på Gud överhuvudtaget, stämmer dåligt överens med Sveriges religionsfrihet.
Hela den här debatten är väldigt infekterad och full av dåliga argument, från båda håll. Jag vet egentligen inte ens var jag ska börja, så jag börjar med den ständigt återkommande, uttjatade diskussionen om huruvida "negerboll" är ett accepterat ord eller inte. Detta till synes oskyldiga bakverk har likt Moses delat samhället i två delar. Det BORDE inte vara ett stort problem, men det har blåsts upp till gigantiska proportioner och förvandlats till en symbol för hela samhällsklimatet. Å ena sidan har vi de som vill kalla bakverket för det långt mer logiska "chokladboll", eftersom det faktiskt är vad det är. Det är en boll bestående av havregryn, socker, smör, kakao och kaffe. Ingen svart person har blandats ner i smeten (jag vet, det finns inga sjömän i sjömansbiffar heller, ni behöver inte påpeka det) Denna grupp består av både vita och svarta, svenskar och invandrare. Det är dels folk som själva känner sig kränkta av det här ordet, för dem symboliserar "neger" en tid av förtryck och Apartheid, en tid då svarta var slavar under den vita mannen och helt saknade rättigheter, och dels människor som inte personligen tar illa upp av ordet, men som helt enkelt tycker att man ska visa respekt för sina medmänniskor.
Sedan har vi den andra gruppen, som hävdar att den första gruppen är överkänslig, att man inte kan haka upp sig på allting och som envist och med alla tillgängliga medel hävdar sin rätt att fortsätta säga negerboll, som om det vore det viktigaste i världen. Som om hela deras existens vilar på detta ord, som om den livsstil de känner till är beroende av ordets vara eller inte vara. Jag förstår inte varför de blir SÅ upprörda? Är det verkligen så svårt att säga chokladboll istället? Är det en så enorm uppoffring? Tycka vad man vill om hur överkänsliga folk är, men om det nu är så att folk känner sig sårade och nedvärderade av det här lilla ordet, kan man inte då av ren medmänsklighet och respekt sluta säga negerboll och börja kalla det chokladboll? Det finns inga intelligenta argument för varför man måste säga negerboll, faktum är att det bara verkar finnas fyra olika halmstrån att gripa efter, och dessa är ganska...korkade.
- Det har faktiskt ALLTID hetat så!
- De är i Sverige nu, då får de finna sig i att vi säger så!
- Jag känner faktiskt en svart kille som SJÄLV säger negerboll!
- Då borde man ju inte få säga vitlök, finska pinnar eller andra ord med färger i heller då!
Dessa argument hörs från alla håll och kanter och framförs ofta med en imponerande självsäkerhet, som om de verkligen kommit på något som ska täppa till truten på alla fjolliga idioter som tjatar om "respekt".
Jag är ledsen, men ni har fel. För det första; "Det har alltid hetat så"? tycker jag personligen är ett ganska korkat argument. Barnaga har också alltid funnits, och förbjöds inte förrän 1979. Kvinnor fick rösträtt först 1921, och Apartheid avskaffades inte i Sydafrika förrän i början av 1990-talet!! Bara för att saker "alltid har funnits" betyder inte det att man inte ska kämpa för att förändra dem.
"De är i Sverige nu" är ju bara ett barnsligt försök att vara kaxig, som det elaka barnet som tvingar sina kompisar till olika saker med ursäkten "det är faktiskt mitt hus!" Respekt är universiellt, det har ingenting att göra med vilket land man befinner sig. Man respekterar sina medmänniskor. Neger är inte ett okej ord bara för att vi är i Sverige.
Och ja, alla känner någon som känner någon som är svart och ändå tycker det är okej att säga negerboll. Folk är olika. Jag pratade med en person som sa att det kändes helt okej att bli kallad "fitta" eftersom det är något fint och något som alla killar vill ha, alltså innebär det bara att alla killar vill ha henne. Fin tanke, men jag tvivlar på att personen som kallar henne "fitta" gör det för att förmedla att alla killar vill ha henne. Det är klart att det finns folk som inte tar illa upp, men om majoriteten GÖR det, kan man då inte sluta säga negerboll? Och kan det inte vara så att den svarta personen som skrattar och ler när någon säger negerboll, helt enkelt gör det för att han inte ORKAR ta diskussionen? För att han inte orkar försvara sig när hans ignoranta arbetskamrater för sjuttiofjärde gången ifrågasätter honom? Kanske orkar han helt enkelt inte förklara för folk som uppenbart ändå inte vill förstå.
Och det sista, mest imbecilla argumenten "Då är det ju rasistiskt med finska pinnar också!" gör mig faktiskt extra irriterad. Det är INTE SAMMA SAK..!! Kakan "finsk pinne" heter antagligen så för att den är vanlig i Finland, för att den uppfanns i Finland eller på annat sätt har med Finland att göra. "Finne" är inte ett nedvärderande ord. (nej, jag vet, ingen vill ha en finne i pannan, bla bla, det är inte samma sak, skärpning!) Och det är likandant med vitlök. Vit är en färg, precis som svart är en färg. Vitlök heter vitlök just för att det är en VIT LÖK. Hade det varit en svart lök hade den antagligen hetat svartlök. Jag är säker på att vissa personer nu upphetsat kippar efter luft för att ropa "Men haha, neger kommer från negro som faktiskt betyder just SVART!!" Åh, nej, in my face...not? Hur svårt ska det vara att förstå..neger är inte samma sak som svart. Neger symboliserar förtryck. Neger är ett skällsord som används för att demonstrera sin (inbillade) högre position, sin respektlöshet och, faktiskt, sin ignorans.
Människor tar illa upp av ordet neger. Det spelar ingen roll om ordet återfinns i negerboll, negerjävel eller negerhora. Det är ett otrevligt ord som får många människor att känna obehag. Sluta säga negerboll för helvete.
- "Det är för att folk är så himla känsliga! Allting är ju rasism nu för tiden. Man får inte ens hissa svenska flaggan eller fira nationaldagen utan att bli kallad rasist!! Men DE får minsann bygga moskeér, medan vi inte ens får gå i kyrkan!"
Ja, och storasysters tårtbit var faktiskt större än din och det är så himla ORÄTTVIST..? Att allting plötsligt skulle klassas som rasism är fånigt, så är det inte alls. Däremot har folk blivit mer observanta och börjat ifrågasätta vissa saker (som det faktum att ett av våra vanligaste bakverk fortfarande kallas negerboll). Att man inte får hissa svenska flaggan, gå i kyrkan eller liknande, när exakt har det inträffat? Har någon någonsin förbjudits att hissa svenska flaggan under de dagar då svenska flaggan förväntas hissas? Det där med att gå till kyrkan handlar inte om rasism, det handlar om att ha skolavslutningar i kyrkan. Skolavslutning med skolklasser som består av väldigt blandade religiösa åskådningar, eller brist på. Det finns kristna, muslimer, pingstvänner, ateister, judar och så vidare. Att alla dessa ska tvingas gå i en kristen kyrka när de tror på en annan Gud, eller inte tror på Gud överhuvudtaget, stämmer dåligt överens med Sveriges religionsfrihet.
Hela den här debatten är väldigt infekterad och full av dåliga argument, från båda håll. Jag vet egentligen inte ens var jag ska börja, så jag börjar med den ständigt återkommande, uttjatade diskussionen om huruvida "negerboll" är ett accepterat ord eller inte. Detta till synes oskyldiga bakverk har likt Moses delat samhället i två delar. Det BORDE inte vara ett stort problem, men det har blåsts upp till gigantiska proportioner och förvandlats till en symbol för hela samhällsklimatet. Å ena sidan har vi de som vill kalla bakverket för det långt mer logiska "chokladboll", eftersom det faktiskt är vad det är. Det är en boll bestående av havregryn, socker, smör, kakao och kaffe. Ingen svart person har blandats ner i smeten (jag vet, det finns inga sjömän i sjömansbiffar heller, ni behöver inte påpeka det) Denna grupp består av både vita och svarta, svenskar och invandrare. Det är dels folk som själva känner sig kränkta av det här ordet, för dem symboliserar "neger" en tid av förtryck och Apartheid, en tid då svarta var slavar under den vita mannen och helt saknade rättigheter, och dels människor som inte personligen tar illa upp av ordet, men som helt enkelt tycker att man ska visa respekt för sina medmänniskor.
Sedan har vi den andra gruppen, som hävdar att den första gruppen är överkänslig, att man inte kan haka upp sig på allting och som envist och med alla tillgängliga medel hävdar sin rätt att fortsätta säga negerboll, som om det vore det viktigaste i världen. Som om hela deras existens vilar på detta ord, som om den livsstil de känner till är beroende av ordets vara eller inte vara. Jag förstår inte varför de blir SÅ upprörda? Är det verkligen så svårt att säga chokladboll istället? Är det en så enorm uppoffring? Tycka vad man vill om hur överkänsliga folk är, men om det nu är så att folk känner sig sårade och nedvärderade av det här lilla ordet, kan man inte då av ren medmänsklighet och respekt sluta säga negerboll och börja kalla det chokladboll? Det finns inga intelligenta argument för varför man måste säga negerboll, faktum är att det bara verkar finnas fyra olika halmstrån att gripa efter, och dessa är ganska...korkade.
- Det har faktiskt ALLTID hetat så!
- De är i Sverige nu, då får de finna sig i att vi säger så!
- Jag känner faktiskt en svart kille som SJÄLV säger negerboll!
- Då borde man ju inte få säga vitlök, finska pinnar eller andra ord med färger i heller då!
Dessa argument hörs från alla håll och kanter och framförs ofta med en imponerande självsäkerhet, som om de verkligen kommit på något som ska täppa till truten på alla fjolliga idioter som tjatar om "respekt".
Jag är ledsen, men ni har fel. För det första; "Det har alltid hetat så"? tycker jag personligen är ett ganska korkat argument. Barnaga har också alltid funnits, och förbjöds inte förrän 1979. Kvinnor fick rösträtt först 1921, och Apartheid avskaffades inte i Sydafrika förrän i början av 1990-talet!! Bara för att saker "alltid har funnits" betyder inte det att man inte ska kämpa för att förändra dem.
"De är i Sverige nu" är ju bara ett barnsligt försök att vara kaxig, som det elaka barnet som tvingar sina kompisar till olika saker med ursäkten "det är faktiskt mitt hus!" Respekt är universiellt, det har ingenting att göra med vilket land man befinner sig. Man respekterar sina medmänniskor. Neger är inte ett okej ord bara för att vi är i Sverige.
Och ja, alla känner någon som känner någon som är svart och ändå tycker det är okej att säga negerboll. Folk är olika. Jag pratade med en person som sa att det kändes helt okej att bli kallad "fitta" eftersom det är något fint och något som alla killar vill ha, alltså innebär det bara att alla killar vill ha henne. Fin tanke, men jag tvivlar på att personen som kallar henne "fitta" gör det för att förmedla att alla killar vill ha henne. Det är klart att det finns folk som inte tar illa upp, men om majoriteten GÖR det, kan man då inte sluta säga negerboll? Och kan det inte vara så att den svarta personen som skrattar och ler när någon säger negerboll, helt enkelt gör det för att han inte ORKAR ta diskussionen? För att han inte orkar försvara sig när hans ignoranta arbetskamrater för sjuttiofjärde gången ifrågasätter honom? Kanske orkar han helt enkelt inte förklara för folk som uppenbart ändå inte vill förstå.
Och det sista, mest imbecilla argumenten "Då är det ju rasistiskt med finska pinnar också!" gör mig faktiskt extra irriterad. Det är INTE SAMMA SAK..!! Kakan "finsk pinne" heter antagligen så för att den är vanlig i Finland, för att den uppfanns i Finland eller på annat sätt har med Finland att göra. "Finne" är inte ett nedvärderande ord. (nej, jag vet, ingen vill ha en finne i pannan, bla bla, det är inte samma sak, skärpning!) Och det är likandant med vitlök. Vit är en färg, precis som svart är en färg. Vitlök heter vitlök just för att det är en VIT LÖK. Hade det varit en svart lök hade den antagligen hetat svartlök. Jag är säker på att vissa personer nu upphetsat kippar efter luft för att ropa "Men haha, neger kommer från negro som faktiskt betyder just SVART!!" Åh, nej, in my face...not? Hur svårt ska det vara att förstå..neger är inte samma sak som svart. Neger symboliserar förtryck. Neger är ett skällsord som används för att demonstrera sin (inbillade) högre position, sin respektlöshet och, faktiskt, sin ignorans.
Människor tar illa upp av ordet neger. Det spelar ingen roll om ordet återfinns i negerboll, negerjävel eller negerhora. Det är ett otrevligt ord som får många människor att känna obehag. Sluta säga negerboll för helvete.
Psykopatisk 16-åring?
Jag läser på aftonbladet.se om rättegången i mordet på Therese Johansson Rojo. Och jag är mycket oroad över den 16-åriga tjejen. Saknar hon totalt känslor?
För er som missat det kan jag lite snabbt dra historien; Den 16-åriga pojken var ihop med den 16-åriga flickan, men pojken "strulade" med 15-åriga Therese på en fest, vilket hans 16-åriga flickvän fick reda på, varpå hennes svartsjuka överskrider alla gränser. En vanlig person, t.ex. jag, skulle högljutt och ilsket förklarat vilket fruktansvärt svek detta är, och en vanlig person som fortfarande älskar mig skulle försöka be om ursäkt. Men i det här fallet blev allting så extremt, killen kröp likt den unge Werther och kysste flickans fötter för att få henne tillbaka, han tiggde, bönade och bad från djupet av sitt hjärta om ursäkt. Men flickan vägrade förlåta honom. Kallblodigt avvisade hon alla hans försök till försoning, han bad på sina bara knän "Jag gör vad som helst för dig!" och någonstans inom henne föddes ideén om vedergällning. Jag tror att vi alla någon gång har tänkt "Åh, jag skulle kunna mörda henne!"
Den 16-åriga flickan tänkte kanske "Åh, han skulle kunna mörda henne.."
Förhoppningsvis var det inte så allvarligt menat, första gången hon kastade ur sig "Döda henne då!"
Men uppenbarligen blev hon mer förtjust i denna tanke än vad som kan anses normalt. Plötsligt hade allting spårat ur totalt, och det 16-åriga paret gjorde upp planer för hur de på bästa sätt skulle kunna ta livet av Therese.
Pojken framstår som ganska osäker, nervös, velig och helt enkelt undergiven. Hans flickvän har total kontroll över honom, och när hon säger "Hoppa!" frågar han "Hur högt?". Flickan å sin sida framstår som beräknande, kall och manipulativ. Hon inser kanske att hon har makten över denna pojke som tydligen älskar henne så högt, och en person som fortfarande befinner sig i gränslandet mellan barn pch vuxen kanske inte till fullo förstår konsekvenserna av det hon ber honom om. Hon verkar tvärtom förtjust i tanken, det vore ju onkeligen lite av en kärlekssaga. Den unge Werther tog livet av sig själv, hennes moderna Werther kan ta livet av någon annan. För att bevisa sin kärlek. Vad mer kan en ung flicka önska?
Så efter att ha misslyckats några gånger får pojken slutligen med sig Therese lite avsides, där han slår henne med en pinne (?!) och sedan stryper henne, en ganska lång, utdragen och smärtsam process för den stackars flickan. De kommer dock inte undan, utan snart har polisen fått fatt i både honom och henne. Hundratals sms visar hur flickan envist och utan medlidande kräver att pojken MÅSTE mörda Therese om han någonsin vill ha henne tillbaka. Det finns med andra ord tydliga bevis. Pojken bryter ihop nästan omgående och erkänner sitt brott, han drabbas av ångestattacker, gråter och mår uppenbart dåligt. Ungefär som man kan förvänta sig av en förvirrad 16-årig pojke som börjar inse vidden av vad han har gjort.
Men hans flickvän bara sitter där. Till synes oberörd. Hävdar bestämt att hon är oskyldig, trots bevisningen. Hon gråter inte, bryter inte ihop, hon t.o.m. ler här och där under rättegången. När de båda döms till 20 månaders sluten ungdomsvård verkar pojken acceptera det, medan flickan överklagar och återigen hävdar att hon är totalt oskyldig. Hon uppvisar inga tecken på ånger. Hon verkar överhuvudtaget inte lida av dåligt samvete. Hon verkar helt känslokall. Den psykologiska undersökningen visade att ingen av dem kan anses som psykiskt sjuk. Men bara för att man inte uppfyller kriterierna för psykisk sjukdom enligt regelboken innebär inte det att allt står rätt till. Och jag undrar verkligen vad det är för värld vi lever i, när två 16-åringar tar livet av en jämnårig flicka pga en kyss.
Kärleksdraman har det ju alltid funnits, tjejer som drar varann i håret, snackar skit bakom varandras ryggar, killar som pucklar på varann för allt vad tygen håller, invecklade intriger och mycket tårar och skrik. Men nu har det alltså gått steget längre, och Therese Johansson Rojo är mördad för att hon kysste en annan tjejs pojkvän.
Jag undrar hur den 16-åriga flickans föräldrar känner? Har de en orubblig tro på sin dotters oskuld? Anser de att det var pojken som mördade Therese, alltså är det han som är den skyldige? Men anstiftan till mord är också ett brott. Inser de att deras lilla ögonsten, tjejen som för bara 15 år sedan kröp omkring på golvet och skrattade, som för 10 år sedan gick med en stor ryggsäck på ryggen, på väg mot första klass, som för bara ett par år sedan började högstadiet, att hon har tvingat en jämnårig pojke att ta livet av en flicka? Att de, tillsammans, har MÖRDAT någon? Vad känner man då som förälder? Kan man på något sätt belasta dem för detta?
Vad händer egentligen med världen? Är flickan psykopat?
Ingen vet, för förövarna skyddas ordentligt i Sverige. Offrena visas på bild och man beskriver detaljerat deras göranden och låtanden, men förövarna ska skyddas till varje pris. Underbar rättsstat vi lever i.
På tal om rättsstaten Sverige läste jag också på aftonbladet att Ulf Olsson la ut sitt självmordsbrev på sin blogg. Han hade alltså tillgång till Internet från sin plats på Rättspsyk. Jag kan inte säga att jag har en bestämd åsikt om detta, för yttrandefriheten gäller ju faktiskt alla, och de måste få nå ut med hur de upplever sig bli behandlade, de måste få kräva resning och hävda att de är oskyldiga. Men jag är ytterst tveksam till det faktum att de har tillgång till allt som Internet erbjuder, i form av siter, communitys, instant messaging och övriga forum där de kan dela med sig av vad de tänker. För vad tänker egentligen en seriemördare? Vad tänker Thomas Quick när han twittrar och skriver en lista över "topp 10 mord jag inte begått" (ja, den finns). Vad säger Helge Fossmo (pastorn från Knutby som ledde en sekt) när han får uttala sig om allt mellan himmel och jord?
Yttrandefriheten gäller som sagt alla, man har rätt att dela med sig av sina åsikter oavsett vad dessa är, det regleras endast om det bryter mot andra lagar som t.ex. lagen hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling eller liknande, och på de flesta större communitys tas inlägg av den här typen bort. Antingen av livs levande operatörer som övervakar allt som skrivs, eller av ett automatiskt filter, typ det på lunarstorm. Men ärligt talat..hur kontrollerar man det på ett mer fritt ställe som t.ex. msn? Det finns ingen som övervakar konversationerna där, inte ens FRA är så flitiga. Det behöver inte vara msn, det kan vara alla möjliga ljusskygga forum som återfinns lite här och där om man bara letar efter dem.
Som ovan konstaterats finns det en hel del förvirrade ungdomar ute i världen. Hatiska, ledsna, ensamma, lite annorlunda människor, varav vissa totalt saknar självinsikt. Vad händer med dessa, förmodligen lättpåverkade, ungdomar om de kommer i kontakt med en seriemördare? Ska de sitta där då, och chatta om vädret, skolan, Idol och hur man på bästa sätt tar livet av någon utan att bli upptäckt?
Det finns redan en tydlig överromantisering av våld, mord, krig och död. För vissa personer är soldater själva definitionen av ordet hjälte. Att ha vapen är "varje mans plikt" (ja, USA. Ständigt USA) och en del försjunker i upphetsande fantasier om hur de går in i sin j_vla skola och skjuter huvudet av alla idioter som "kränkt" en under skoltiden.
Columbine.
Emsdetten.
Esbo.
Tusby.
När förvirrade ungdomar kommer i kontakt med seriemördare, eller för all del varandra, kommer det att få följder. Frågan är ju då, vad väger tyngst, en enskild individs yttrandefrihet, eller samhällets bästa? Jag är ingen expert, jag har inga svar. Jag är bara bekymrad.
Den Döende Moralen
Olika grupper på Facebook har blivit kapade. Dvs en grupp som tidigare hette t.ex. "1 krona för varje medlem går till cancerforskningen!" har nu bytt namn till "Anders Eklund önskar alla småflickor en god jul!"
Jack skrattar och förstår inte varför jag blir upprörd, "Man kanske inte ska ta vuxen-lunar på så stort allvar?"
Nej, kanske är jag en överspänd moraltant? Internet är internet, en låtsasvärld där ingenting är på allvar och man kan vara vem man vill. Men Internet har ju blivit en väldigt stor del av vår vardag, och blir det inte då en slags spegel för det vi egentligen är? Självklart är Internet med alla sina spel, communitys och övriga funktioner, bara en fabricerad värld, men är det inte ändå en del av VÅR värld? Unga använder Internet mer än någonsin, även äldre personer (65+) sitter vid datorerna och skickar e-mail och spelar Poker. Man laddar ner (lagligt eller olagligt), man söker sin underhållning i form av spel, filmer, text eller vad som helst, man håller kontakten med människor som man annars aldrig skulle prata med, man lär känna nya personer som man annars aldrig skulle träffa, man söker information, och så vidare. Kort sagt, Internet är en stor del av vårt liv, och då måste man väl ta ansvar även där? Självklart är inte Internet SAMMA SAK som den verkliga världen, att ladda ner en film där är inte samma sak som att stjäla en film från en videobutik, tycker JAG. Men det är ju också individuellt, och varför skulle det inte vara samma sak?
Allting är enklare på Internet. Människor som aldrig skulle stjäla en CD-singel på Åhléns laddar ner flera gB med film och musik. Personer som vägrar gå till badhuset med klassen lägger ut bilder på sig själva i underkläder.
Folk som inte vågar räcka upp handen på lektionerna diskuterar friskt sina åsikter i diverse forum. Ensamma människor hittar vänner online. Folk som knappt vågar säga hej till sina arbetskamrater träffar kärleken på match.com.
Allting är lättare på Internet, för allting är mer anonymt och oseriöst där. Om man skulle säga fel sak till fel människa spelar ingen roll, för det är ändå bara ett användarnamn i Skellefteå, vad spelar det för roll? Man kan dela med sig av sina hemligheter, för man kommer troligen aldrig att träffa personen man berättar det för, och skulle man ändå göra det så lär man inte känna igen varann. Det är samma sak när man ska trycka ner folk, för deras bilder, kläder, stavfel, åsikter eller vad man nu hittar för anledning. Det är lätt att skriva elaka saker till en anonym person på internet. För man behöver aldrig se dem i ögonen.
Och det är lätt att skoja om pedofili, göra rasistiska uttalanden, attackera homosexuella, uppmuntra porr eller skratta åt folk som gör bort sig, för man är anonym, man är skyddad bakom sin skärm och folk vet ändå inte vem man är.
Om någon satt på bussen och ropade att Anders Eklund är oskyldig, man SKA ju älska barn och de mår bara bra av lite kuk, skulle folk knappast acceptera det. De skulle väl troligen inte göra så mycket åt det heller, i äkta svensk anda. Men dock.
Däremot går det bra att skriva samma sak på Internet, för det är ju inte så allvarligt. Men där vågar folk i alla fall säga emot, där höjer de rösten och kommer med hot om att kastrering.
Vad jag egentligen ville säga är att gränserna hela tiden skjuts fram. På Internet, i media, i verkligheten. Överallt. Allting blir mer och mer accepterat, vilket till stor del är en bra sak. Det är okej att vara gay, kvinnor har samma rättigheter som män, barn ska också få vara med och påverka, man måste tänka på miljön, man får inte diskriminera, man får se ut hur man vill och tycka vad man vill, man måste inte följa ett bestämt mönster utan får gå sin egen väg. Det är självklart bra.
Men i och med att gränserna ständigt skjuts fram, så måste de ständigt skjutas fram mer. Man måste öka dosen lite mer för varje gång, för att uppnå samma rus som förra gången. Det är en ond cirkel där allting hela tiden ökar.
Man måste inte vänta med sex tills man har gift sig, det är okej att onanera, tjejer får knulla runt precis som killar. Det är jättebra att sex inte är ett tabubelagt ämne, självklart ska man bejaka sin sexualitet och ha kul liksom. Men vi lever mer och mer i ett översexuellt samhälle där ALLT måste handla om sex. Det är sex i reklam, sex i filmer, sexskämt, sexscener, sex sex sex. Och det tar liksom bort spänningen med sex. Ingen tycker att vanligt sex med en vanlig människa är särskilt intressant. Man måste ha mer avancerat, fler ställningar, mer leksaker, andra kroppsöppningar, fler deltagare, och så vidare. Folk stryper varandra under sexakten för att uppnå ett speciellt rus som tydligen kommer när man är nära döden(!?) och folk har faktiskt dött under såna här övningar(!!).
Man ska vara stolt över sin kropp, det är okej att visa upp sig, filmstjärnor klär av sig mer och mer, blir smalare och smalare. Och gränserna skjuts fram. Resultatet är 14-åringar med anorexi, som klär sig i minimala klädesplagg, spacklar hela ansiktet och tar bilder där brösten ser stora ut och där navelpiercingen syns, och sedan lägger upp detta på Internet för att få bekräftelse på att de duger. Bekräftelse för sin stora bh-storlek snarare än sin IQ.
Men vi blir smartare också, eftersom vi har tillgång till obegränsat med information. Vi blir ständigt matade med "sanningar" om allt ifrån mat, träning och mode till religion, samhällsfrågor och andra kulturer. Det gäller att hänga med. Dieterna blir mer och mer extrema, träningen hårdare och hårdare, alternativen fler och fler.
"Det är väl inte så farligt" tycker folk när man upprörs över att stå-upp-komiker driver med invandrare.
"Lite får man tåla" säger de när Magnus Betnér skojar om att hans dotter vill "sitta på snoppen!" i badet eller Achmed the dead terrorist säger att han sprängde sitt barn i luften på "Take-your-child-to-work-day"
"Ta inte allting så allvarligt" menar de när gruppen PRIS (pedofilers rätt i samhället) dyker upp på Facebook och delar med sig av tips på barnporr-sidor.
Och det säger ju sig självt att folk inte går in på Facebook, ser gruppen PRIS och tänker "Åh fan, våldta en unge..det har jag inte provat!" och sen går ut och GÖR det. Men ju mer vi accepterar, desto mer skjuts gränserna fram. Plötsligt är det ingen som höjer på ögonbrynen när någon driver med handikappade barn. Sen blir det okej att säga att våldtagna kvinnor får skylla sig själva, för det säger man ju bara på skoj. Men är det inte lite av ett faktum att folk (män som kvinnor) ibland höjer på ögonbrynen och säger "Hm, våldtagen..jaja, vissa ska då alltid överdriva. Om jag inte minns fel var hon ganska full på festen, och alla vet ju att hon inte är svår att få i säng, hahaha.."
Återigen, det kanske är jag som är en överkänslig moralkärring, men är inte världen ganska kall och hård? Och blir den inte hela tiden mer och mer cynisk, fientlig och svår att leva i? Kanske har jag en romantiserad bild av hur det var "förr i världen"; men GJORDE folk verkligen såhär mot varandra förr? Det verkar inte finns någon hejd på vad människor kommer på för att skada varandra. Det finns ingen respekt, ingen moral, inga gränser och ingen ordning. Två 16-åringar tog nyligen livet av en 15-åring pga en kyss. En 15-årig kille dödade sin 18-åriga storasyster. En 12-åring(?!) våldtog folk.
Det är helt okej att håna folk som tror på Gud. Man kan faktiskt få vanära vilken religion man vill. Om muslimerna säger att de inte vill att deras profet Muhammed ska bli avbildad, ja då jävlar ska vi avbilda gubben på ren trots, så de inte tror att de ska få ha någonting heligt ifred. Det är ändå bara idioter som tror på Gud.
Jag vet inte varför folk blir så provocerade av religion. Visst, jag förstår om man kan få sitt tålamod prövat av folk som ringer på dörren mitt i maten och envist predikar om Undergången och den Enda Rätta Tron och vägrar gå förrän man lovar att konvertera. Men jag förstår inte varför folk känner ett sånt kliande behov av att håna, reta, motbevisa, vanhelga och skada vanliga, vänliga människor som kastar en tacksam blick mot himlen när något bra händer. Får inte folk tro på vad de vill?
Jag vill inte nödvändigtvis sätta något samband, men går inte världen mot sin undergång i ungefär samma takt som vi blir mer och mer sekulariserade? Jag säger inte att Gudstron ska rädda oss från undergången, eller att undergången som sådan är på väg överhuvudtaget. Moral är ett fristående begrepp som inte behöver någon religion att luta sig mot. Men var ÄR då moralen? Hur kan folk hävda att "alla människor har moral" när de så uppenbart INTE har det? Världen går åt helvete, människor är onda, vi utrotar alla djur, all växtlighet, oss själva och hela vår planet, vi mobbar varandra, mördar varandra, misshandlar varandra, driver med varandra, det finns ingen respekt, ingen moral, ingen godhet, ingen ordning och helt uppenbart inga gränser. För vi skjuter fram dem hela tiden.
Man behöver inte fästa så stor vikt vid att John kallar Stina för "fitta" på dagis, för det är säkert bara något han har hört och han vet inte ens vad det betyder.
Man behöver inte sammankalla ett krismöte när samma John knuffar ner Lisa på marken och juckar mot hennes ben i lågstadiet, för det är så barn beter sig, de lever ut det de ser och hör.
Det är inte så farligt när han på mellanstadiet börjar springa runt och ta alla tjejer på brösten, för alla måste ju upptäcka och utforska sin sexualitet.
Det räcker kanske att ta ett litet snack med honom när han på högstadiet trycker upp Louise i ett hörn, tafsar på henne och försöker kyssa henne.
På gymnasiet då John tjatar och tjatar på sin tjej Anna att de måste ligga med varandra och hon slutligen tveksamt ger med sig så är det ju mer eller mindre av egen fri vilja, och första gången är ju ändå aldrig bra.
När en 20-årig tjej försvinner från en studentfest och sedan hittas med kläderna sönderslitna och underlivet fullt av Johns (m.fl) sperma så kan man ju tydligt se på YouTube-klippet att hon var ganska full, den där grimasen är nog ett leende och hon säger hur som helst inte nej på ett tydligt sätt.
När John vid 35 års ålder lockar med sig 10-åriga Elsa, våldtar henne brutalt flera gånger och sen dumpar hennes sargade kropp i ett dike så drar hela Sverige efter andan och kan inte nog uttrycka hur fruktansvärt och totalt oväntat detta är. För John var ju knappast ENSAM om det där beteendet i skolan, alla betedde sig ju sådär och det var helt okej, boys will be boys, vem hade anat att det kunde eskalera på detta sätt? Det är sannerligen fruktansvärt, vi kommer aldrig att glömma Elsa, Engla eller någon av de andra små flickorna som råkat ut för det här. Men det betyder ju inte att man måste överreagera bara för att någon gör en grupp på Facebook där Anders Eklund önskar alla småflickor en God Jul, för det är ju bara på skoj.
Jack skrattar och förstår inte varför jag blir upprörd, "Man kanske inte ska ta vuxen-lunar på så stort allvar?"
Nej, kanske är jag en överspänd moraltant? Internet är internet, en låtsasvärld där ingenting är på allvar och man kan vara vem man vill. Men Internet har ju blivit en väldigt stor del av vår vardag, och blir det inte då en slags spegel för det vi egentligen är? Självklart är Internet med alla sina spel, communitys och övriga funktioner, bara en fabricerad värld, men är det inte ändå en del av VÅR värld? Unga använder Internet mer än någonsin, även äldre personer (65+) sitter vid datorerna och skickar e-mail och spelar Poker. Man laddar ner (lagligt eller olagligt), man söker sin underhållning i form av spel, filmer, text eller vad som helst, man håller kontakten med människor som man annars aldrig skulle prata med, man lär känna nya personer som man annars aldrig skulle träffa, man söker information, och så vidare. Kort sagt, Internet är en stor del av vårt liv, och då måste man väl ta ansvar även där? Självklart är inte Internet SAMMA SAK som den verkliga världen, att ladda ner en film där är inte samma sak som att stjäla en film från en videobutik, tycker JAG. Men det är ju också individuellt, och varför skulle det inte vara samma sak?
Allting är enklare på Internet. Människor som aldrig skulle stjäla en CD-singel på Åhléns laddar ner flera gB med film och musik. Personer som vägrar gå till badhuset med klassen lägger ut bilder på sig själva i underkläder.
Folk som inte vågar räcka upp handen på lektionerna diskuterar friskt sina åsikter i diverse forum. Ensamma människor hittar vänner online. Folk som knappt vågar säga hej till sina arbetskamrater träffar kärleken på match.com.
Allting är lättare på Internet, för allting är mer anonymt och oseriöst där. Om man skulle säga fel sak till fel människa spelar ingen roll, för det är ändå bara ett användarnamn i Skellefteå, vad spelar det för roll? Man kan dela med sig av sina hemligheter, för man kommer troligen aldrig att träffa personen man berättar det för, och skulle man ändå göra det så lär man inte känna igen varann. Det är samma sak när man ska trycka ner folk, för deras bilder, kläder, stavfel, åsikter eller vad man nu hittar för anledning. Det är lätt att skriva elaka saker till en anonym person på internet. För man behöver aldrig se dem i ögonen.
Och det är lätt att skoja om pedofili, göra rasistiska uttalanden, attackera homosexuella, uppmuntra porr eller skratta åt folk som gör bort sig, för man är anonym, man är skyddad bakom sin skärm och folk vet ändå inte vem man är.
Om någon satt på bussen och ropade att Anders Eklund är oskyldig, man SKA ju älska barn och de mår bara bra av lite kuk, skulle folk knappast acceptera det. De skulle väl troligen inte göra så mycket åt det heller, i äkta svensk anda. Men dock.
Däremot går det bra att skriva samma sak på Internet, för det är ju inte så allvarligt. Men där vågar folk i alla fall säga emot, där höjer de rösten och kommer med hot om att kastrering.
Vad jag egentligen ville säga är att gränserna hela tiden skjuts fram. På Internet, i media, i verkligheten. Överallt. Allting blir mer och mer accepterat, vilket till stor del är en bra sak. Det är okej att vara gay, kvinnor har samma rättigheter som män, barn ska också få vara med och påverka, man måste tänka på miljön, man får inte diskriminera, man får se ut hur man vill och tycka vad man vill, man måste inte följa ett bestämt mönster utan får gå sin egen väg. Det är självklart bra.
Men i och med att gränserna ständigt skjuts fram, så måste de ständigt skjutas fram mer. Man måste öka dosen lite mer för varje gång, för att uppnå samma rus som förra gången. Det är en ond cirkel där allting hela tiden ökar.
Man måste inte vänta med sex tills man har gift sig, det är okej att onanera, tjejer får knulla runt precis som killar. Det är jättebra att sex inte är ett tabubelagt ämne, självklart ska man bejaka sin sexualitet och ha kul liksom. Men vi lever mer och mer i ett översexuellt samhälle där ALLT måste handla om sex. Det är sex i reklam, sex i filmer, sexskämt, sexscener, sex sex sex. Och det tar liksom bort spänningen med sex. Ingen tycker att vanligt sex med en vanlig människa är särskilt intressant. Man måste ha mer avancerat, fler ställningar, mer leksaker, andra kroppsöppningar, fler deltagare, och så vidare. Folk stryper varandra under sexakten för att uppnå ett speciellt rus som tydligen kommer när man är nära döden(!?) och folk har faktiskt dött under såna här övningar(!!).
Man ska vara stolt över sin kropp, det är okej att visa upp sig, filmstjärnor klär av sig mer och mer, blir smalare och smalare. Och gränserna skjuts fram. Resultatet är 14-åringar med anorexi, som klär sig i minimala klädesplagg, spacklar hela ansiktet och tar bilder där brösten ser stora ut och där navelpiercingen syns, och sedan lägger upp detta på Internet för att få bekräftelse på att de duger. Bekräftelse för sin stora bh-storlek snarare än sin IQ.
Men vi blir smartare också, eftersom vi har tillgång till obegränsat med information. Vi blir ständigt matade med "sanningar" om allt ifrån mat, träning och mode till religion, samhällsfrågor och andra kulturer. Det gäller att hänga med. Dieterna blir mer och mer extrema, träningen hårdare och hårdare, alternativen fler och fler.
"Det är väl inte så farligt" tycker folk när man upprörs över att stå-upp-komiker driver med invandrare.
"Lite får man tåla" säger de när Magnus Betnér skojar om att hans dotter vill "sitta på snoppen!" i badet eller Achmed the dead terrorist säger att han sprängde sitt barn i luften på "Take-your-child-to-work-day"
"Ta inte allting så allvarligt" menar de när gruppen PRIS (pedofilers rätt i samhället) dyker upp på Facebook och delar med sig av tips på barnporr-sidor.
Och det säger ju sig självt att folk inte går in på Facebook, ser gruppen PRIS och tänker "Åh fan, våldta en unge..det har jag inte provat!" och sen går ut och GÖR det. Men ju mer vi accepterar, desto mer skjuts gränserna fram. Plötsligt är det ingen som höjer på ögonbrynen när någon driver med handikappade barn. Sen blir det okej att säga att våldtagna kvinnor får skylla sig själva, för det säger man ju bara på skoj. Men är det inte lite av ett faktum att folk (män som kvinnor) ibland höjer på ögonbrynen och säger "Hm, våldtagen..jaja, vissa ska då alltid överdriva. Om jag inte minns fel var hon ganska full på festen, och alla vet ju att hon inte är svår att få i säng, hahaha.."
Återigen, det kanske är jag som är en överkänslig moralkärring, men är inte världen ganska kall och hård? Och blir den inte hela tiden mer och mer cynisk, fientlig och svår att leva i? Kanske har jag en romantiserad bild av hur det var "förr i världen"; men GJORDE folk verkligen såhär mot varandra förr? Det verkar inte finns någon hejd på vad människor kommer på för att skada varandra. Det finns ingen respekt, ingen moral, inga gränser och ingen ordning. Två 16-åringar tog nyligen livet av en 15-åring pga en kyss. En 15-årig kille dödade sin 18-åriga storasyster. En 12-åring(?!) våldtog folk.
Det är helt okej att håna folk som tror på Gud. Man kan faktiskt få vanära vilken religion man vill. Om muslimerna säger att de inte vill att deras profet Muhammed ska bli avbildad, ja då jävlar ska vi avbilda gubben på ren trots, så de inte tror att de ska få ha någonting heligt ifred. Det är ändå bara idioter som tror på Gud.
Jag vet inte varför folk blir så provocerade av religion. Visst, jag förstår om man kan få sitt tålamod prövat av folk som ringer på dörren mitt i maten och envist predikar om Undergången och den Enda Rätta Tron och vägrar gå förrän man lovar att konvertera. Men jag förstår inte varför folk känner ett sånt kliande behov av att håna, reta, motbevisa, vanhelga och skada vanliga, vänliga människor som kastar en tacksam blick mot himlen när något bra händer. Får inte folk tro på vad de vill?
Jag vill inte nödvändigtvis sätta något samband, men går inte världen mot sin undergång i ungefär samma takt som vi blir mer och mer sekulariserade? Jag säger inte att Gudstron ska rädda oss från undergången, eller att undergången som sådan är på väg överhuvudtaget. Moral är ett fristående begrepp som inte behöver någon religion att luta sig mot. Men var ÄR då moralen? Hur kan folk hävda att "alla människor har moral" när de så uppenbart INTE har det? Världen går åt helvete, människor är onda, vi utrotar alla djur, all växtlighet, oss själva och hela vår planet, vi mobbar varandra, mördar varandra, misshandlar varandra, driver med varandra, det finns ingen respekt, ingen moral, ingen godhet, ingen ordning och helt uppenbart inga gränser. För vi skjuter fram dem hela tiden.
Man behöver inte fästa så stor vikt vid att John kallar Stina för "fitta" på dagis, för det är säkert bara något han har hört och han vet inte ens vad det betyder.
Man behöver inte sammankalla ett krismöte när samma John knuffar ner Lisa på marken och juckar mot hennes ben i lågstadiet, för det är så barn beter sig, de lever ut det de ser och hör.
Det är inte så farligt när han på mellanstadiet börjar springa runt och ta alla tjejer på brösten, för alla måste ju upptäcka och utforska sin sexualitet.
Det räcker kanske att ta ett litet snack med honom när han på högstadiet trycker upp Louise i ett hörn, tafsar på henne och försöker kyssa henne.
På gymnasiet då John tjatar och tjatar på sin tjej Anna att de måste ligga med varandra och hon slutligen tveksamt ger med sig så är det ju mer eller mindre av egen fri vilja, och första gången är ju ändå aldrig bra.
När en 20-årig tjej försvinner från en studentfest och sedan hittas med kläderna sönderslitna och underlivet fullt av Johns (m.fl) sperma så kan man ju tydligt se på YouTube-klippet att hon var ganska full, den där grimasen är nog ett leende och hon säger hur som helst inte nej på ett tydligt sätt.
När John vid 35 års ålder lockar med sig 10-åriga Elsa, våldtar henne brutalt flera gånger och sen dumpar hennes sargade kropp i ett dike så drar hela Sverige efter andan och kan inte nog uttrycka hur fruktansvärt och totalt oväntat detta är. För John var ju knappast ENSAM om det där beteendet i skolan, alla betedde sig ju sådär och det var helt okej, boys will be boys, vem hade anat att det kunde eskalera på detta sätt? Det är sannerligen fruktansvärt, vi kommer aldrig att glömma Elsa, Engla eller någon av de andra små flickorna som råkat ut för det här. Men det betyder ju inte att man måste överreagera bara för att någon gör en grupp på Facebook där Anders Eklund önskar alla småflickor en God Jul, för det är ju bara på skoj.
Bilar i brand
Vi går mot hösten och morgnarna blir mörkare. Lyckligtvis är dagarna fortfarande ganska varma (särskilt i min bil) och vill man driva mörkret ur hörnen kan man ju alltid sätta eld på en bil, något som verkar vara ungdomarnas nya hobby. Då kan man ju fråga sig varför just detta har blivit så stort?
Jag är ingen expert, men jag tänker självklart uttala mig ändå. Är det så att ungdomarna är uttråkade och inte har något bättre för sig? Troligen. Är det hela sanningen? Troligen inte.
Min åsikt är alltid att man bör se bortom det uppenbara. Det uppenbara i det här fallet är att ungdomar, ofta gängmedlemmar och ofta invandrare, sätter eld på oskyldiga människors bilar. En meningslös handling utan synbar anledning. Men människor har alltid sina skäl. Vissa är bara offer för gruppmentalitet, de vill passa in och göra något provocerande av ren uttråkning, och det är ju också en anledning. Men den största anledningen tror jag ligger djupare än så. Man kan aldrig uttala sig om "gruppen" eftersom gruppen består av ett antal individer som alla har sina egna skäl att göra saker, men man kan ge exempel på vad dessa skäl kan vara.
Man bor i ett land där krig rasar för fullt, släktingar blir dödade, man ser saker ingen människa ska behöva se, och genomlider plågor vi aldrig kan föreställe oss (ja, det är t.o.m. värre än en bruten nagel). Man lyckas ta sig till Sverige, ett kallt och helt främmande land någonstans uppe i norr. Man välkomnas av en stor hög papper, skrivna på svenska, som ska fyllas i för att man överhuvudtaget ska få tillåtelse att existera. Man får hjälp från Migrationsverket; "Skriv ditt namn här. Och här. Och här. Och här. Sådär, välkommen till Sverige, lycka till!", man får 6 månaders bristfällig SFI där läraren förklarar ord som "Tack, varsågod, och förlåt mig", men inte ord som "Jag har rätt till, jag behöver" och så förpassas man till Rosengård, Angered eller Rinkeby, tillsammans med en massa andra invandrare som heller inte kan någon vidare svenska. Man får börja skolan, och upptäcker att man lider av dyslexi. Eller rättare sagt, man SKULLE upptäcka det om någon brydde sig om att utreda det, men istället får man sitta längst bak i klassrummet i nio år medan eleverna hånar en för att man är dum i huvudet, och läraren skakar på huvudet för att bekräfta samma sak. Slutbetyget är fullt av IG, och vad är det då för mening med att gå i gymnasiet?
Men har man inget gymnasiebetyg har man heller ingen möjlighet att få jobb. Och ärligt talat, i finanskrisens spår har INGEN några vidare möjligheter att få jobb. Men man anmäler sig till Arbetsförmedlingen eftersom det är så man ska göra, och får gå på ett möte varje månad där de i princip bara uppmanar en att fortsätta söka. Man skriver sitt CV så gott man kan, och möts av "Vad sa du att du hette? Mohammed? Tyvärr, men vi har precis tillsatt tjänsten med en sve..en annan sökande".
Har man inget jobb får man inga pengar. Har man inga pengar får man ingen vidare bostad. Och inte så mycket annat heller för den delen.
Men det är inget invandrarproblem, det kan lika gärna vara svenskar som sätter eld på saker. Någon, vem som helst, en i mängden. En som kommit till skolan varje dag, suttit i mitten av klassrummet, svarat på lagom många frågor och fått lagom många G för att läraren inte ska lägga märke till en. Tystlåten, lite för sig själv. Någon som gått hem varje dag, och kommit tillbaka dagen efter. I nio år. Utan att någon direkt lagt märke till honom. Men en människa fortsätter existera även utanför skoltid, även om ingen ser honom. Och vad existerar i hans verklighet? Vad går han hem till efter skolan? Ett tomt hus där ingen bryr sig? En lägenhet som stinker av alkohol, urin och spyor? En lägenhet där väggarna skallrar av bråken? Ett hem där han måste skydda sin mamma för att inte pappa ska slå henne sönder och samman?
"Nej, det hade jag aldrig trott om honom, han som var så tyst och lugn! Nja, jag kände väl honom inte direkt..jag vet faktiskt inte vem han brukade umgås med..han var nog ganska mycket för sig själv..han berättade aldrig något!"
Nej, men frågade du då?
På Stockholms central finns det tiggare, hemlösa, uteliggare, missbrukare. De sitter längs väggarna, de rullar en kundvagn full med skräp/allt de äger. De sticker fram handen ur trasiga tröjärmar och mumlar något genom det smutsiga heltäckande skägget. Det vet vi om. Vi kanske ignorerar det så gott vi kan, men vi vet om det eftersom det är uppenbart.
Det bor barn under Stockholms gator. Små barn, ensamma barn. Barn som måste stjäla på nätterna för att överleva dagen, barn som blir bitna i ansiktet av råttor när de sover, barn som knarkar för att slippa känna. Det finns gatubarn även i Sverige, men vågar någon erkänna det? Och vem saknar dem egentligen?
Det kan vara en flicka från Ryssland, så fattig att enda sättet att överleva är att sälja det enda hon har - sin egen kropp. Hennes föräldrar har kanske sparat allt de kunnat, levt på vatten och bröd för att skrapa ihop pengar till en flygbiljett åt henne, en biljett till en bättre tillvaro. Hon tar sig till Sverige och möts av en trevlig man. En man som låser in henne i en lägenhet, mitt i centrala Stockholm, där hon återigen våldtas och misshandlas av män som saknar samvete. Hon flyr, och hos myndigheterna får hon veta att hon inte har några rättigheter och kommer att skickas tillbaka till Ryssland. Tillbaka till en vardag där hon återigen tvingas suga kuk för att kunna få något att stoppa i munnen. Ett Moment 22. Vart hon än tar vägen blir hon våldtagen, om inte annat blir hon våldtagen av rättssystemet. Vad återstår då, förutom kloakerna?
Hundratals människor försvinner varje år. Vissa hittas mördade. Men de saknar ID-handlingar, de finns inte i några register. Ingen vet var de kom ifrån eller vart de var på väg. Ingen vet ens vad de hette. Och ingen av dem har anhöriga som kräver att polisen tar reda på vad som hänt med deras lilla dotter. Vem saknar en baltisk hora?
Ahmed från Irak, Johan från Hisingen och Carl från Lidingö behandlas inte lika av samhället. De kan delta i samma demonstration, men vem är det som blir nerslagen av polisen och får se hur tårgas känns? Vem är det som blir slumpmässigt utvald för kontroll på flygplatsen?
Majoriteten av gatubarnen är flickor, varför? För att flickor oftast vänder sin smärta inåt, mot sig själva. Tysta och snälla. Medan pojkar lever ut sina aggressioner, rånar, misshandlar, våldtar, bryter sig in. Såna måste myndigheterna ta sig an. De placeras i fosterhem, på ungdomsanstalt eller i fängelse.
De vill kanske bara visa att deras situation är ohållbar. Att de lever i bostäder som borde varit utdömda för länge sen, att de inte släpps in i samhället, att de inte ser någon framtid, att de lever under existensminimum och att det GÅR INTE LÄNGRE. Kan man inte kontrollera det man vill så kontrollerar man det man kan. Brinnande bilar går att kontrollera. Brinnande bilar drar till sig uppmärksamhet och tvingar folk att reagera.
Jag är ingen expert, men jag tänker självklart uttala mig ändå. Är det så att ungdomarna är uttråkade och inte har något bättre för sig? Troligen. Är det hela sanningen? Troligen inte.
Min åsikt är alltid att man bör se bortom det uppenbara. Det uppenbara i det här fallet är att ungdomar, ofta gängmedlemmar och ofta invandrare, sätter eld på oskyldiga människors bilar. En meningslös handling utan synbar anledning. Men människor har alltid sina skäl. Vissa är bara offer för gruppmentalitet, de vill passa in och göra något provocerande av ren uttråkning, och det är ju också en anledning. Men den största anledningen tror jag ligger djupare än så. Man kan aldrig uttala sig om "gruppen" eftersom gruppen består av ett antal individer som alla har sina egna skäl att göra saker, men man kan ge exempel på vad dessa skäl kan vara.
Man bor i ett land där krig rasar för fullt, släktingar blir dödade, man ser saker ingen människa ska behöva se, och genomlider plågor vi aldrig kan föreställe oss (ja, det är t.o.m. värre än en bruten nagel). Man lyckas ta sig till Sverige, ett kallt och helt främmande land någonstans uppe i norr. Man välkomnas av en stor hög papper, skrivna på svenska, som ska fyllas i för att man överhuvudtaget ska få tillåtelse att existera. Man får hjälp från Migrationsverket; "Skriv ditt namn här. Och här. Och här. Och här. Sådär, välkommen till Sverige, lycka till!", man får 6 månaders bristfällig SFI där läraren förklarar ord som "Tack, varsågod, och förlåt mig", men inte ord som "Jag har rätt till, jag behöver" och så förpassas man till Rosengård, Angered eller Rinkeby, tillsammans med en massa andra invandrare som heller inte kan någon vidare svenska. Man får börja skolan, och upptäcker att man lider av dyslexi. Eller rättare sagt, man SKULLE upptäcka det om någon brydde sig om att utreda det, men istället får man sitta längst bak i klassrummet i nio år medan eleverna hånar en för att man är dum i huvudet, och läraren skakar på huvudet för att bekräfta samma sak. Slutbetyget är fullt av IG, och vad är det då för mening med att gå i gymnasiet?
Men har man inget gymnasiebetyg har man heller ingen möjlighet att få jobb. Och ärligt talat, i finanskrisens spår har INGEN några vidare möjligheter att få jobb. Men man anmäler sig till Arbetsförmedlingen eftersom det är så man ska göra, och får gå på ett möte varje månad där de i princip bara uppmanar en att fortsätta söka. Man skriver sitt CV så gott man kan, och möts av "Vad sa du att du hette? Mohammed? Tyvärr, men vi har precis tillsatt tjänsten med en sve..en annan sökande".
Har man inget jobb får man inga pengar. Har man inga pengar får man ingen vidare bostad. Och inte så mycket annat heller för den delen.
Men det är inget invandrarproblem, det kan lika gärna vara svenskar som sätter eld på saker. Någon, vem som helst, en i mängden. En som kommit till skolan varje dag, suttit i mitten av klassrummet, svarat på lagom många frågor och fått lagom många G för att läraren inte ska lägga märke till en. Tystlåten, lite för sig själv. Någon som gått hem varje dag, och kommit tillbaka dagen efter. I nio år. Utan att någon direkt lagt märke till honom. Men en människa fortsätter existera även utanför skoltid, även om ingen ser honom. Och vad existerar i hans verklighet? Vad går han hem till efter skolan? Ett tomt hus där ingen bryr sig? En lägenhet som stinker av alkohol, urin och spyor? En lägenhet där väggarna skallrar av bråken? Ett hem där han måste skydda sin mamma för att inte pappa ska slå henne sönder och samman?
"Nej, det hade jag aldrig trott om honom, han som var så tyst och lugn! Nja, jag kände väl honom inte direkt..jag vet faktiskt inte vem han brukade umgås med..han var nog ganska mycket för sig själv..han berättade aldrig något!"
Nej, men frågade du då?
På Stockholms central finns det tiggare, hemlösa, uteliggare, missbrukare. De sitter längs väggarna, de rullar en kundvagn full med skräp/allt de äger. De sticker fram handen ur trasiga tröjärmar och mumlar något genom det smutsiga heltäckande skägget. Det vet vi om. Vi kanske ignorerar det så gott vi kan, men vi vet om det eftersom det är uppenbart.
Det bor barn under Stockholms gator. Små barn, ensamma barn. Barn som måste stjäla på nätterna för att överleva dagen, barn som blir bitna i ansiktet av råttor när de sover, barn som knarkar för att slippa känna. Det finns gatubarn även i Sverige, men vågar någon erkänna det? Och vem saknar dem egentligen?
Det kan vara en flicka från Ryssland, så fattig att enda sättet att överleva är att sälja det enda hon har - sin egen kropp. Hennes föräldrar har kanske sparat allt de kunnat, levt på vatten och bröd för att skrapa ihop pengar till en flygbiljett åt henne, en biljett till en bättre tillvaro. Hon tar sig till Sverige och möts av en trevlig man. En man som låser in henne i en lägenhet, mitt i centrala Stockholm, där hon återigen våldtas och misshandlas av män som saknar samvete. Hon flyr, och hos myndigheterna får hon veta att hon inte har några rättigheter och kommer att skickas tillbaka till Ryssland. Tillbaka till en vardag där hon återigen tvingas suga kuk för att kunna få något att stoppa i munnen. Ett Moment 22. Vart hon än tar vägen blir hon våldtagen, om inte annat blir hon våldtagen av rättssystemet. Vad återstår då, förutom kloakerna?
Hundratals människor försvinner varje år. Vissa hittas mördade. Men de saknar ID-handlingar, de finns inte i några register. Ingen vet var de kom ifrån eller vart de var på väg. Ingen vet ens vad de hette. Och ingen av dem har anhöriga som kräver att polisen tar reda på vad som hänt med deras lilla dotter. Vem saknar en baltisk hora?
Ahmed från Irak, Johan från Hisingen och Carl från Lidingö behandlas inte lika av samhället. De kan delta i samma demonstration, men vem är det som blir nerslagen av polisen och får se hur tårgas känns? Vem är det som blir slumpmässigt utvald för kontroll på flygplatsen?
Majoriteten av gatubarnen är flickor, varför? För att flickor oftast vänder sin smärta inåt, mot sig själva. Tysta och snälla. Medan pojkar lever ut sina aggressioner, rånar, misshandlar, våldtar, bryter sig in. Såna måste myndigheterna ta sig an. De placeras i fosterhem, på ungdomsanstalt eller i fängelse.
De vill kanske bara visa att deras situation är ohållbar. Att de lever i bostäder som borde varit utdömda för länge sen, att de inte släpps in i samhället, att de inte ser någon framtid, att de lever under existensminimum och att det GÅR INTE LÄNGRE. Kan man inte kontrollera det man vill så kontrollerar man det man kan. Brinnande bilar går att kontrollera. Brinnande bilar drar till sig uppmärksamhet och tvingar folk att reagera.
Sexism och rasism
Jag läste just på Aftonbladet.se att Onkel Kånkel är död. Vilken enorm förlust för Sverige. Hans musik lär bli saknad av samma personer som fortfarande går runt med Eddie Meduza-tröjor.
Man ska dock inte blanda ihop artister och privatpersoner, musiken måste inte alltid spegla artisten själv. Eller rättare sagt, musiken måste inte alltid spegla artistens inre på det sätt man tror. Att skriva sexistiska och förnedrande låtar måste inte nödvändigtvis vara ett uttryck för ens åsikter, utan kanske bara ett uttryck för ens behov av uppmärksamhet.
På tal om negativ uppmärksamhet så har min vardag börjat fyllas av gula fläckar. Det dyker upp i mitt synfält lite nu och då, oftast när jag passerar bron över järnvägen. Jag menar självklart alla rasistiska klistermärken från Folkfronten.nu. Med det ironiska "Var inte så typiskt svensk, gruppvåldtäkter är nytt och spännande!", det uppriktiga "Ut med packet!" samt det frågande "Vem ska ta fighten mot mångkulturen - du eller dina barn?" försöker de få svenskarna att inse att det är deras förbannade plikt att kasta ut alla "blattar" för att på så sätt skydda den ariska rasen. Själv frågar jag mig bara; Missade de lektionen i samhällskunskap som handlade om t.ex. Förintelsen? Jag vet att Förintelsen används som Det Magiska Ordet, bara man säger det så håller alla tyst. Så är det självklart inte. Folkfront startades och är förankrade i Malmö, föga förvånande. Rosengård är en av de mest turbulenta platserna i Sverige när det gäller sammandrabbningar mellan svenskar och invandrare, eller mellan invandrare och poliser. Kriminalitet, gängbildningar, mord och misshandel är bara början på en lång lista över vad som hänt här, och på flera andra platser i Sverige. Självklart är det inte försvarligt att våldta någon bara för att man flytt från ett krig. Men dessa tendenser ligger inte i generna, och har ingenting med ras att göra. Det har med upplevelser och framför allt uppfostran att göra. Intolerans lärs ut av föräldrar i första hand, och samhället i andra hand. Traditioner, grupporientering före individualism, och så vidare. Självklart är det inte okej med någon form av kriminalitet, oavsett vem som begår brottet. Men ibland måste man försöka se bakomliggande orsaker, inte för att det är en ursäkt men för att det är en förklaring. Framför allt måste man bekämpa fientliga åsikter och rasistisk propaganda. Hat kan aldrig föda kärlek.
Jag har alltid tyckt att Sverige behöver ta sig i kragen, på alla områden, och sluta vara så förbannat mesigt hela tiden. Alla är nervösa och överdrivet försiktiga. Ingen uppfostran, inga straff, inga konsekvenser, inga åsikter. Jag kan inte rösta i nästa val eftersom alla partier är fel. Jag vill ha ett lila parti, istället har vi Flum-partierna; "Låt allt vara som det alltid har varit, staten tar hand om dig, men vi saknar befogenhet att göra något alls" och Fascist-partierna "Smarta barn ska drillas att bli supersmarta, korkade barn ska arbeta som slavar. Arbeit macht frei!"
Det mittersta partierna skulle ju kunna representera en bra blandning av dessa åsikter, ett slags tolerant samhälle där alla är lika mycket värda och erbjuds möjligheter att utvecklas, men där man samtidigt vågar ställa krav och där handlingar ger konsekvenser. (Och då menar jag inte en semester på Kumla). Men istället är mitt-partierna ambivalenta kappvändare som bara följer efter den som för tillfället leder.
Så, nu har jag delat med mig av mina politiska åsikter. Jag vet att Jack tycker att jag är fascist, och jag tycker att han är en flummig kommunist. Men vi älskar varandra ändå. I alla fall tills vi ska börja uppfostra våra barn.. ;-)
Man ska dock inte blanda ihop artister och privatpersoner, musiken måste inte alltid spegla artisten själv. Eller rättare sagt, musiken måste inte alltid spegla artistens inre på det sätt man tror. Att skriva sexistiska och förnedrande låtar måste inte nödvändigtvis vara ett uttryck för ens åsikter, utan kanske bara ett uttryck för ens behov av uppmärksamhet.
På tal om negativ uppmärksamhet så har min vardag börjat fyllas av gula fläckar. Det dyker upp i mitt synfält lite nu och då, oftast när jag passerar bron över järnvägen. Jag menar självklart alla rasistiska klistermärken från Folkfronten.nu. Med det ironiska "Var inte så typiskt svensk, gruppvåldtäkter är nytt och spännande!", det uppriktiga "Ut med packet!" samt det frågande "Vem ska ta fighten mot mångkulturen - du eller dina barn?" försöker de få svenskarna att inse att det är deras förbannade plikt att kasta ut alla "blattar" för att på så sätt skydda den ariska rasen. Själv frågar jag mig bara; Missade de lektionen i samhällskunskap som handlade om t.ex. Förintelsen? Jag vet att Förintelsen används som Det Magiska Ordet, bara man säger det så håller alla tyst. Så är det självklart inte. Folkfront startades och är förankrade i Malmö, föga förvånande. Rosengård är en av de mest turbulenta platserna i Sverige när det gäller sammandrabbningar mellan svenskar och invandrare, eller mellan invandrare och poliser. Kriminalitet, gängbildningar, mord och misshandel är bara början på en lång lista över vad som hänt här, och på flera andra platser i Sverige. Självklart är det inte försvarligt att våldta någon bara för att man flytt från ett krig. Men dessa tendenser ligger inte i generna, och har ingenting med ras att göra. Det har med upplevelser och framför allt uppfostran att göra. Intolerans lärs ut av föräldrar i första hand, och samhället i andra hand. Traditioner, grupporientering före individualism, och så vidare. Självklart är det inte okej med någon form av kriminalitet, oavsett vem som begår brottet. Men ibland måste man försöka se bakomliggande orsaker, inte för att det är en ursäkt men för att det är en förklaring. Framför allt måste man bekämpa fientliga åsikter och rasistisk propaganda. Hat kan aldrig föda kärlek.
Jag har alltid tyckt att Sverige behöver ta sig i kragen, på alla områden, och sluta vara så förbannat mesigt hela tiden. Alla är nervösa och överdrivet försiktiga. Ingen uppfostran, inga straff, inga konsekvenser, inga åsikter. Jag kan inte rösta i nästa val eftersom alla partier är fel. Jag vill ha ett lila parti, istället har vi Flum-partierna; "Låt allt vara som det alltid har varit, staten tar hand om dig, men vi saknar befogenhet att göra något alls" och Fascist-partierna "Smarta barn ska drillas att bli supersmarta, korkade barn ska arbeta som slavar. Arbeit macht frei!"
Det mittersta partierna skulle ju kunna representera en bra blandning av dessa åsikter, ett slags tolerant samhälle där alla är lika mycket värda och erbjuds möjligheter att utvecklas, men där man samtidigt vågar ställa krav och där handlingar ger konsekvenser. (Och då menar jag inte en semester på Kumla). Men istället är mitt-partierna ambivalenta kappvändare som bara följer efter den som för tillfället leder.
Så, nu har jag delat med mig av mina politiska åsikter. Jag vet att Jack tycker att jag är fascist, och jag tycker att han är en flummig kommunist. Men vi älskar varandra ändå. I alla fall tills vi ska börja uppfostra våra barn.. ;-)
*suck*
Jag förstår inte vad hennes problem är. Och jag förstår inte varför jag bryr mig.
Försökte lajva på lunar, men vad jag än skrev så svarade den bara "Du har skrivit något olämpligt". Jävla fascistfilter. Jag tror att det olämpliga var det faktum att jag efterfrågade en seriös konversation på msn. Det enda som är accepterat är väl "Se mig spruta i cam"
Trots att jag avskyr Lunarstorm är jag fortfarande medlem. Undrar varför?
Jag gillar att lyssna på låtar med budskap, alltså såna man kan känna igen sig själv i, eller känna igen andra. Och det går ju att känna igen sig i de flesta låtar. Det räcker med "I'm so lonely, nobody understands me" så blir folk helt "Oh my God, jag känner exakt likadant, det är som att han talar direkt till mig!" Jag brukar känna att "Omg, det är som om den handlar om honom/henne!". Vilket jag då har full koll på eftersom jag vet allt om vad andra människor känner. Den store PSYKOLOGEN har talat!
För det mesta krävs det inga större ansträngningar för att upptäcka ömma punkter hos folk, och går det inte att hitta några uppenbara går det ju alltid att inbilla sig. Så får jag leka amatörpsykolog och utreda folks känsloliv med eller utan deras samtycke. Populärt.
Jag tycks ha blivit mindre och mindre allmänbildad på senare tid, det har jag ju iofs tjatat om ganska länge nu. Men det tycks ständigt bli värre. Jag har ju naturligtvis tänkt plugga, gärna så fort som möjligt. Problemet är ju att jag inte vet vad jag vill lära mig, eller vad jag vill bli. Alltid finns det något att överanalysera.
Man måste lära sig att leva i nuet. Se sig omkring och tänka "Det här är mitt liv just nu" och försöka vara nöjd med det. Men varje gång jag ser mig omkring och tänker så upptäcker jag en tantstjärt i närheten. Jag har alltid trott att jag vill jobba inom vården, sen började jag jobba på ett ålderdomshem och trodde jag skulle dö av uttråkning. Då tänkte jag att jag helt enkelt behöver mer action. Så började jag inom hemtjänsten, och nu känner jag helt ostimulerad. Det är ju bara samma saker hela dagarna, inget spännande alls. Så jag tänker att jag kanske borde vara på lasarettet istället, varför inte akutmottagningen eller sådär. Och för att få vara där måste man utbilda sig till sjuksköterska, så det är väl det jag planerar inför. Men frågan är, vill jag verkligen bli sjuksköterska? Vill jag överhuvudtaget jobba inom vården?
Jag saknar verkligen Jack..jag vill inte bo 40 mil ifrån honom. Men om jag bodde närmare, vad skulle hända då? Skulle vi ses lagom ofta och vara glada och spontana, eller skulle jag kväva honom med mina ständiga krav på uppmärksamhet? Ingen vet.
Jag är ensam hemma, det känns lagom trist. Det är ju inte som att jag kan hitta på så mycket ändå, jag ska ju som sagt jobba imorgon.
Om jag läste fler dagstidningar skulle jag kanske ha mer att reta mig på, och därmed mer att skriva om här. Men jag har liksom tappat lusten till det med.
Försökte lajva på lunar, men vad jag än skrev så svarade den bara "Du har skrivit något olämpligt". Jävla fascistfilter. Jag tror att det olämpliga var det faktum att jag efterfrågade en seriös konversation på msn. Det enda som är accepterat är väl "Se mig spruta i cam"
Trots att jag avskyr Lunarstorm är jag fortfarande medlem. Undrar varför?
Jag gillar att lyssna på låtar med budskap, alltså såna man kan känna igen sig själv i, eller känna igen andra. Och det går ju att känna igen sig i de flesta låtar. Det räcker med "I'm so lonely, nobody understands me" så blir folk helt "Oh my God, jag känner exakt likadant, det är som att han talar direkt till mig!" Jag brukar känna att "Omg, det är som om den handlar om honom/henne!". Vilket jag då har full koll på eftersom jag vet allt om vad andra människor känner. Den store PSYKOLOGEN har talat!
För det mesta krävs det inga större ansträngningar för att upptäcka ömma punkter hos folk, och går det inte att hitta några uppenbara går det ju alltid att inbilla sig. Så får jag leka amatörpsykolog och utreda folks känsloliv med eller utan deras samtycke. Populärt.
Jag tycks ha blivit mindre och mindre allmänbildad på senare tid, det har jag ju iofs tjatat om ganska länge nu. Men det tycks ständigt bli värre. Jag har ju naturligtvis tänkt plugga, gärna så fort som möjligt. Problemet är ju att jag inte vet vad jag vill lära mig, eller vad jag vill bli. Alltid finns det något att överanalysera.
Man måste lära sig att leva i nuet. Se sig omkring och tänka "Det här är mitt liv just nu" och försöka vara nöjd med det. Men varje gång jag ser mig omkring och tänker så upptäcker jag en tantstjärt i närheten. Jag har alltid trott att jag vill jobba inom vården, sen började jag jobba på ett ålderdomshem och trodde jag skulle dö av uttråkning. Då tänkte jag att jag helt enkelt behöver mer action. Så började jag inom hemtjänsten, och nu känner jag helt ostimulerad. Det är ju bara samma saker hela dagarna, inget spännande alls. Så jag tänker att jag kanske borde vara på lasarettet istället, varför inte akutmottagningen eller sådär. Och för att få vara där måste man utbilda sig till sjuksköterska, så det är väl det jag planerar inför. Men frågan är, vill jag verkligen bli sjuksköterska? Vill jag överhuvudtaget jobba inom vården?
Jag saknar verkligen Jack..jag vill inte bo 40 mil ifrån honom. Men om jag bodde närmare, vad skulle hända då? Skulle vi ses lagom ofta och vara glada och spontana, eller skulle jag kväva honom med mina ständiga krav på uppmärksamhet? Ingen vet.
Jag är ensam hemma, det känns lagom trist. Det är ju inte som att jag kan hitta på så mycket ändå, jag ska ju som sagt jobba imorgon.
Om jag läste fler dagstidningar skulle jag kanske ha mer att reta mig på, och därmed mer att skriva om här. Men jag har liksom tappat lusten till det med.
Michael Jackson och rättstaten Sverige
I brist på bättre kan det ibland hända att jag slår upp en tidning för att få tiden att gå, och som ni vet räcker det att kasta en blick på rubrikerna för att man ska tappa tron på mänskligheten.
I fokus just nu är ju självklart Michael Jackson. Hans plötsliga död har lamslagit miljontals människor, och fått åtminstone tolv personer att begå självmord. Tusentals förtvivlade rop ekar genom cyber-rymden - Hur kunde detta hända?!
Varför skulle det inte kunna hända? Michael Jackson är knappast den första som dött plötsligt och oväntat av en hjärtattack. Det händer hela tiden, varje dag skulle jag tro. Ena minuten lever man, är glad och leker med sina barn, andra minuten ligger man livlös på golvet med hjärtstillestånd. Det är naturligtvis en chock för alla inblandade, att det händer så fort. Men ärligt talat, har inte de flesta insett att livet kan ta slut på ett ögonblick? En krock, en infarkt, en stroke, ett fall, en olycka händer så lätt. Och sen är det över. Det här är ingenting jag säger likgiltigt, jag är lika rädd för döden som många andra, och tanken på att saker kan ta slut när som helst ger mig snudd på ångest. Så vi släpper det lite. Men som sagt, MJ är inte den första som gått bort utan "varning". Ändå beter sig folk som om något OERHÖRT har inträffat, som om superstjärnor på något sätt skulle vara besparade de plågor som drabbar oss vanliga människor.
Faktum är att så fort en kändis gör något som en vanlig människa slås det upp på löpsedlar som om det var ett mirakel som inträffat. "Britney äter hamburgare!" "Brad och Angelina bråkar!" "Paris plockar upp efter hunden!" "Marilyn Manson går på toa!" Jag menar, hallå? Bara för att de är välkända betyder väl inte det att de är rymdvarelser, ändå anlägger tidningarna en ton som om de avslöjat en bluff eller något. Märkligt.
För att återgå till Michael Jackson. Häromdagen publicerades utdrag ur hans obduktionsrapport, där det bland annat stod att han var utmärglad, inte hade ätit på över sex timmar, hade massor av piller i magen, sticksår här och där, var skallig och så vidare. Obducenten är t.o.m. namngiven, så han verkar inte så nervös över att ha brutit mot tystnadsplikten. Men det är klart, när det gäller en världsstjärna måste ju folk få VETA. Och folket fick veta, och folket frossade. Precis som de frossade i pedofil-anklagelserna, skulderna, barnens maskering och den eviga frågan om vem som egentligen är mamma till Blanket. Jag har personligen inte fött barn, och jag har inte heller legat med Michael Jackson, men jag gissar att det inte är saker man glömmer i första taget. Mamman VET antagligen att hon är mamma till barnet. Men det är klart, VI vet ju inte det, och vi måste självklart få veta! Idag stod det på löpsedlarna att en okänd donator kan vara far till barnen, så de kanske inte ens är Michaels biologiska.
Det är tur att vi har våra stjärnor, annars skulle vi gå under i våra trista tråkiga liv. Att vi slår deras liv i spillror och gör dem till hysteriska nervvrak med dessa ständiga förföljelser 24 timmar om dygnet spelar ingen roll. Att de inte får andas en enda sekund utanför rampljuset är inte vårt problem, så länge vi får vårt skvaller. Jag tycker att såna journalister är asgamar, och paparazzis står så långt ner i rangordningen att de kan bli uppätna av encelliga mikroorganismer.
Men tidningarna måste ju överleva de också, och i lilla Sverige händer det inte mycket. Det är det vanliga bara, knivmord, våldtäkter, stöld, misshandel...inget dramatiskt. Att sparka in skallen på någon är helt normalt, sånt som händer, boys will be boys. Man kan ju inte ens läsa igenom halva tidningen förrän man tappat livslusten. Slår man på tv:n blir det ännu värre, då ser man vad människor gör, inte bara mot varandra, utan mot fullständigt försvarslösa barn och djur. Det slås ständigt nya rekord i kallblodig grymhet, dag efter dag blir det bara värre. Israel och Palestina kommer inte att sluta fred, för människor hatar varandra av naturen. Så fort det finns mer än två människor på samma plats kommer de att börja bråka om vem som var där först och vem som ska ha den största nöten. Det handlar om makt, det handlar alltid om makt. Att vara i överläge, att hävda sig, vinna. Vinna vadå? Land, pengar, ära? Folk får en obeskrivlig kick av att ha makten över någon annan. Människor i maktpositioner tvekar sällan att utnyttja och missbruka sin ställning på de mest vidriga sätt. Men det är ju också vardagsmat, sånt vi vet om men struntar i. Tjejer blir våldtagna och ihjälslagna på öppna platser, mitt på ljusa dagen. Man måste vara särskilt kallblodig för att kunna genomföra en sån sak, tänk om det kommer någon? Fast det spelar i och för sig ingen roll, folk har ju dött framför ögonen på en stirrande publik förut, eller i periferin på människor som tittar stelt framåt och skyndar förbi. Man vill ju inte lägga sig i. För vad kan man egentligen göra mot stora stygga skurken? Det är polisens sak att ta hand om sånt, de goda vinner alltid och de onda faller på eget grepp i egen grop. Sedan döms de till...ja, till vadå? Många döms inte överhuvudtaget i brist på bevis. Alla vet vem som gjorde det, men de kan inte bevisa det. De har ett erkännande från gärningsmannen, men han kan ju ljuga. De har hans skoavtryck på offrets uppfart, men han kan ju ha haft ett annat ärende, de har hans sperma i hennes sönderskurna underliv, men de KAN ju haft en sexuell relation, och det faktum att hans fingeravtryck finns på mordvapnet förändrar ingenting.
Jag läste om en man som begått bokstavligt talat hundratals brott. Däremot hade han inte blivit dömd för särskilt många, i brist på bevis alltså. Han kom undan med ett flertal våldtäkter, i brist på bevis. När hans flickvän plötsligt dog under mystiska omständigheter friades han igen, i brist på bevis. Men så blev han då slutligen dömd för någon mindre förseelse, och skulle sitta i fångelse. Då fick han ingen plats på fängelset. Ingen PLATS på FÄNGELSET. Han fick invänta kallelsen, och givetvis gå fri tills den kom.
"Det har äntligen blivit dags att avtjäna ditt straff! Välkommen till Lyckostigen 77 den 15:e augusti. Vi bjuder på fika vid ankomst. Vår förhoppning är att det ska bli tre minnesvärda och lärorika månader för dig, och hoppas att du ska trivas här hos oss! Med vänliga hälsningar Scandic Prisons".
Medan han väntade passade han på att våldta en annan tjej för att fördriva tiden. Men om den ändå skulle ha känts för lång så behöver han inte vara ledsen för det, han kommer antagligen att få tillgodoräkna sig den tiden och dra av det från fängelsestraffet. Välkommen till Sverige, där vi inte ens vågar ta i med silkeshandskar av rädsla för att skita ner dem.
I Sverige är det inte tillåtet att slakta djur enligt Halal och Kosher. Det innebär att rättrogna judar och muslimer får importera sitt kött från andra länder, där det inte alltid är så noga med djurhållningen innan slakt. Köttet transporteras hit med stor miljöpåverkan som följd. Anledningen till att det inte är tillåtet att slakta djur på detta speciella sätt i Sverige är för att det orsakar lidande för djuren, då de hängs uppochner och halsen skärs av så att djuret förblöder. Vilket givetvis är ett gott skäl, men kanske inte helt sant? Reglerna infördes under Hitler-tysklands storhetstid, i ett försök av Sverige att charma nazisterna. Nej, förlåt, Sverige var ju "neutralt" i det kriget.......
Jag hoppas att djuren på svenska slakterier avlivas på ett skonsamt sätt. Att man kanske sjunger lite för dem, klappar dem på huvudet, låter dem somna i ens knä, innan man ytterst diskret tar upp en kniv och - RITCH RATCH, MUU!!! - Död kossa. Tid är pengar. Det enda skonsamma med slakt är att de slipper leva på sina små pyttetrånga utrymmen och likt kannibaler äta resterna av sina döda kompisar. Alla kossor har det inte som Bregott-kossorna.
Nu är jag färdig för ikväll. Det kändes bra att få klaga lite. Jag är kanske lite bitter, men vem är inte det. ;-)
Sov gott!
I fokus just nu är ju självklart Michael Jackson. Hans plötsliga död har lamslagit miljontals människor, och fått åtminstone tolv personer att begå självmord. Tusentals förtvivlade rop ekar genom cyber-rymden - Hur kunde detta hända?!
Varför skulle det inte kunna hända? Michael Jackson är knappast den första som dött plötsligt och oväntat av en hjärtattack. Det händer hela tiden, varje dag skulle jag tro. Ena minuten lever man, är glad och leker med sina barn, andra minuten ligger man livlös på golvet med hjärtstillestånd. Det är naturligtvis en chock för alla inblandade, att det händer så fort. Men ärligt talat, har inte de flesta insett att livet kan ta slut på ett ögonblick? En krock, en infarkt, en stroke, ett fall, en olycka händer så lätt. Och sen är det över. Det här är ingenting jag säger likgiltigt, jag är lika rädd för döden som många andra, och tanken på att saker kan ta slut när som helst ger mig snudd på ångest. Så vi släpper det lite. Men som sagt, MJ är inte den första som gått bort utan "varning". Ändå beter sig folk som om något OERHÖRT har inträffat, som om superstjärnor på något sätt skulle vara besparade de plågor som drabbar oss vanliga människor.
Faktum är att så fort en kändis gör något som en vanlig människa slås det upp på löpsedlar som om det var ett mirakel som inträffat. "Britney äter hamburgare!" "Brad och Angelina bråkar!" "Paris plockar upp efter hunden!" "Marilyn Manson går på toa!" Jag menar, hallå? Bara för att de är välkända betyder väl inte det att de är rymdvarelser, ändå anlägger tidningarna en ton som om de avslöjat en bluff eller något. Märkligt.
För att återgå till Michael Jackson. Häromdagen publicerades utdrag ur hans obduktionsrapport, där det bland annat stod att han var utmärglad, inte hade ätit på över sex timmar, hade massor av piller i magen, sticksår här och där, var skallig och så vidare. Obducenten är t.o.m. namngiven, så han verkar inte så nervös över att ha brutit mot tystnadsplikten. Men det är klart, när det gäller en världsstjärna måste ju folk få VETA. Och folket fick veta, och folket frossade. Precis som de frossade i pedofil-anklagelserna, skulderna, barnens maskering och den eviga frågan om vem som egentligen är mamma till Blanket. Jag har personligen inte fött barn, och jag har inte heller legat med Michael Jackson, men jag gissar att det inte är saker man glömmer i första taget. Mamman VET antagligen att hon är mamma till barnet. Men det är klart, VI vet ju inte det, och vi måste självklart få veta! Idag stod det på löpsedlarna att en okänd donator kan vara far till barnen, så de kanske inte ens är Michaels biologiska.
Det är tur att vi har våra stjärnor, annars skulle vi gå under i våra trista tråkiga liv. Att vi slår deras liv i spillror och gör dem till hysteriska nervvrak med dessa ständiga förföljelser 24 timmar om dygnet spelar ingen roll. Att de inte får andas en enda sekund utanför rampljuset är inte vårt problem, så länge vi får vårt skvaller. Jag tycker att såna journalister är asgamar, och paparazzis står så långt ner i rangordningen att de kan bli uppätna av encelliga mikroorganismer.
Men tidningarna måste ju överleva de också, och i lilla Sverige händer det inte mycket. Det är det vanliga bara, knivmord, våldtäkter, stöld, misshandel...inget dramatiskt. Att sparka in skallen på någon är helt normalt, sånt som händer, boys will be boys. Man kan ju inte ens läsa igenom halva tidningen förrän man tappat livslusten. Slår man på tv:n blir det ännu värre, då ser man vad människor gör, inte bara mot varandra, utan mot fullständigt försvarslösa barn och djur. Det slås ständigt nya rekord i kallblodig grymhet, dag efter dag blir det bara värre. Israel och Palestina kommer inte att sluta fred, för människor hatar varandra av naturen. Så fort det finns mer än två människor på samma plats kommer de att börja bråka om vem som var där först och vem som ska ha den största nöten. Det handlar om makt, det handlar alltid om makt. Att vara i överläge, att hävda sig, vinna. Vinna vadå? Land, pengar, ära? Folk får en obeskrivlig kick av att ha makten över någon annan. Människor i maktpositioner tvekar sällan att utnyttja och missbruka sin ställning på de mest vidriga sätt. Men det är ju också vardagsmat, sånt vi vet om men struntar i. Tjejer blir våldtagna och ihjälslagna på öppna platser, mitt på ljusa dagen. Man måste vara särskilt kallblodig för att kunna genomföra en sån sak, tänk om det kommer någon? Fast det spelar i och för sig ingen roll, folk har ju dött framför ögonen på en stirrande publik förut, eller i periferin på människor som tittar stelt framåt och skyndar förbi. Man vill ju inte lägga sig i. För vad kan man egentligen göra mot stora stygga skurken? Det är polisens sak att ta hand om sånt, de goda vinner alltid och de onda faller på eget grepp i egen grop. Sedan döms de till...ja, till vadå? Många döms inte överhuvudtaget i brist på bevis. Alla vet vem som gjorde det, men de kan inte bevisa det. De har ett erkännande från gärningsmannen, men han kan ju ljuga. De har hans skoavtryck på offrets uppfart, men han kan ju ha haft ett annat ärende, de har hans sperma i hennes sönderskurna underliv, men de KAN ju haft en sexuell relation, och det faktum att hans fingeravtryck finns på mordvapnet förändrar ingenting.
Jag läste om en man som begått bokstavligt talat hundratals brott. Däremot hade han inte blivit dömd för särskilt många, i brist på bevis alltså. Han kom undan med ett flertal våldtäkter, i brist på bevis. När hans flickvän plötsligt dog under mystiska omständigheter friades han igen, i brist på bevis. Men så blev han då slutligen dömd för någon mindre förseelse, och skulle sitta i fångelse. Då fick han ingen plats på fängelset. Ingen PLATS på FÄNGELSET. Han fick invänta kallelsen, och givetvis gå fri tills den kom.
"Det har äntligen blivit dags att avtjäna ditt straff! Välkommen till Lyckostigen 77 den 15:e augusti. Vi bjuder på fika vid ankomst. Vår förhoppning är att det ska bli tre minnesvärda och lärorika månader för dig, och hoppas att du ska trivas här hos oss! Med vänliga hälsningar Scandic Prisons".
Medan han väntade passade han på att våldta en annan tjej för att fördriva tiden. Men om den ändå skulle ha känts för lång så behöver han inte vara ledsen för det, han kommer antagligen att få tillgodoräkna sig den tiden och dra av det från fängelsestraffet. Välkommen till Sverige, där vi inte ens vågar ta i med silkeshandskar av rädsla för att skita ner dem.
I Sverige är det inte tillåtet att slakta djur enligt Halal och Kosher. Det innebär att rättrogna judar och muslimer får importera sitt kött från andra länder, där det inte alltid är så noga med djurhållningen innan slakt. Köttet transporteras hit med stor miljöpåverkan som följd. Anledningen till att det inte är tillåtet att slakta djur på detta speciella sätt i Sverige är för att det orsakar lidande för djuren, då de hängs uppochner och halsen skärs av så att djuret förblöder. Vilket givetvis är ett gott skäl, men kanske inte helt sant? Reglerna infördes under Hitler-tysklands storhetstid, i ett försök av Sverige att charma nazisterna. Nej, förlåt, Sverige var ju "neutralt" i det kriget.......
Jag hoppas att djuren på svenska slakterier avlivas på ett skonsamt sätt. Att man kanske sjunger lite för dem, klappar dem på huvudet, låter dem somna i ens knä, innan man ytterst diskret tar upp en kniv och - RITCH RATCH, MUU!!! - Död kossa. Tid är pengar. Det enda skonsamma med slakt är att de slipper leva på sina små pyttetrånga utrymmen och likt kannibaler äta resterna av sina döda kompisar. Alla kossor har det inte som Bregott-kossorna.
Nu är jag färdig för ikväll. Det kändes bra att få klaga lite. Jag är kanske lite bitter, men vem är inte det. ;-)
Sov gott!
Relationen går som på räls
Så var det äntligen dags för en uppdatering! Som ni har längtat, eller hur? ;-)
Det blir dock ingen djup samhällsanalys den här gången heller..men gå för all del gärna bakåt i bloggen och hoppas på det bästa. :-P
Min sista arbetsvecka före semestern avslutades med en personalfest som var lagom lam. Efteråt var jag ute ett tag med Malin och Anna, plus ett par vänner till dem. Hemma klockan 3, direkt i säng, och upp igen klockan 8 för att påbörja resan mot det vackra Göteborg. Efter lite turer fram och tillbaka drog vi ut på krogen (andra kvällen i rad, jag börjar bli bra på det här, haha!) där jag som vanligt förstörde för de som faktiskt fyllt 20. Trots det lyckades jag komma in, eftersom vakten var samarbetsvillig. "Mina kollegor kan höra er nu, bara så ni vet..okej, då ska vi se..EN månad kvar tills du fyller 20, jamen dåså!" (jag fyller 20 om 4,5 månad) Detta berodde ju tyvärr inte på att JAG var snygg, utan att Christel var det.
Krogen vi kommit in på var en gay-bar, men det gjorde ingen skillnad för mig eftersom jag ändå inte var där för att ragga. Christel och Jerka utlyste däremot en tävling om vem av dem som kunde få flest kyssar. Jag utlyste mig själv till domare, men fick aldrig riktigt chansen att inta den rollen då det aldrig rådde några tvivel om huruvida kyssen räknades. Det var tungan ner i halsen varenda gång, något jag tvingades bevittna ett flertal ggr under kvällen. Men slutligen fick jag min chans, då de diskuterade vad som skulle hända om en av dem fick med sig någon hem. Båda var på god väg, Christel med en engelskspråkig och mycket belevad man, och Jerri med en synnerligen envis men tyvärr helt oönskad individ. Det senare skänkte mig stort nöje med en portion obehag, och slutligen starkt medlidande sedan personen så att säga fått nobben och fick börja kvart-i-tre-ragga. Jag blir så ledsen när människor blir avvisade.
Min inställning till krog-ragg är lite obestämd, å ena sidan finns det väl en tydlig charm i att kunna ragga upp och hångla med vem man vill, men å andra sidan...en stor osäkerhet. Och ytlighet. Och i vissa fall, ren desperation. Jag tror inte att jag har rätt personlighet för att krog-ragga. Nej, jag vet redan vem jag vill gå hem med ikväll, och alla andra kvällar. Och jag behöver inte dricka sprit eller klä upp mig för att få honom i säng.
Såå, vi lämnade krogen vid halv fyra och kom till Backaplan strax innan halv fem. Väl där insåg vi att det inte gick några bussar ut till lägenheten, och vi blev tvungna att smyga in hos Jerris föräldrar. Wunderbar! Till saken hör att de HATAR mig, och anledningen till att jag skulle sova i lägenheten från början är för att de VÄGRADE låta mig sova i deras hus. Men ja, I ended up i deras hus i alla fall. Haha?
Kan inte påstå att jag njöt av det. Jag fick dela på en 90 centimeters madrass med Christel medan Jerri helt enkelt sov på en filt på golvet. Jag tror inte NÅGON njöt av det. Fast de två var iofs så fulla att de somnade direkt. Själv låg jag vaken ett tag, men somnade sedan. Sov till klockan 8, och bestämde sen att jag var alldeles för pigg för att ligga där och lida. Så, jag tvingade upp de stackarna, trots mer eller mindre högljudda protester, och krävde att vi skulle gå på Liseberg. Jag var inte populär den morgonen. Men å andra sidan hämnades de genom att ta inte mindre än TVÅ timmar på sig att dra på lite kläder och äta frukost. Jag hatar att vänta. Sakta men säkert närmade vi oss Liseberg, med betoning på sakta. Efter att ha åkt lite spårvagn, ätit lite samt besökt blodbussen var vi slutligen framme på Liseberg klockan 14. Fantastiskt.
Nog om det, jag tror inte att någon orkar läsa så mycket mer.
På måndagen åkte jag tvärs över landet till Stockholm, och vidare till Nynäshamn, där jag har spenderat en mestadels varm och mysig vecka med min ständigt varma och mysiga pojkvän Jack. Vi har varit på Gröna Lund, dit följde Andréa med så jag slapp åka allting själv. Vi var även på Skansen igår, vilket var trevligt, även om de hade färre djur än jag förväntat mig. I övrigt har vi tagit det ganska lugnt. Sett på tv, promenerat, spelat lite Chicago och framför allt - spelat The Sims. 30 minuter åt gången, medan den andra läst en bok eller spelat Nintendo. Jack tog upp detta på sin blogg, och jag har också funderat lite på det. Är vårt förhållande tråkigt? Har vi ingenting att säga varandra? Nog för att jag kan tycka att vi inte pratar så mycket som vi borde, men svaret är ändå - NEJ, vårt förhållande är inte tråkigt. Det är tryggt, vilket inte är samma sak även om vissa verkar tycka att dessa två ord är synonyma. Vi har bara varit tillsammans så länge att vi kan vara avslappnade. Vi behöver inte krysta fram saker att göra hela tiden, eller göra allting tillsammans med, för och så nära varann som möjligt. Vi kan göra vardagliga saker, sånt som vi båda gillar. Det finns liksom ingen stor press att "Nu MÅSTE vi göra något MENINGSFULLT!!" utan vi gör det vi känner för. Avslappnat, lugnt och tryggt. Jag ska ingenstans, han ska förhoppningsvis ingenstans, vi har tid att göra saker tillsammans utan att tvinga fram dem. Därmed inte sagt att vi inte ska GÖRA saker, man får ju inte bli slö och slapp och glömma bort varann. Men vi har varit på Grönan och Skansen, hälsat på Jacks mormor och firat midsommar, bara denna veckan. En blandning alltså. Lagom är bäst. Det är klart att jag kan ha tråkigt ibland och tycka att vi borde GÖRA något, men generellt trivs jag väldigt bra som det är. Jag vet var jag har Jack. Vi vet var vi har varandra, vilket INTE betyder att vi tar varann för givet. Men jag kan äntligen slappna av, sluta oroa mig, och faktiskt vara 99% SÄKER på att Jack finns där, att han älskar mig för den jag ÄR. Inte för den jag låtsas vara, eller för den begränsade del han sett, för han har sett ALLT. Alla bra sidor, alla dåliga sidor, alla olika sorters humör, alla neuroser, alla nojjor. När jag får oprovocerade utbrott, när jag tjurar som en barnunge, när jag dricker för mycket, när jag är en töntig lantis på fel sida i rulltrappan, när jag har fötterna på sätet och när jag viskar för högt om människor bredvid oss. När jag gråter så att jag ser ut som en mosad jordgubbe i ansiktet och när jag skriker så att rösten går i falsett och saliven sprutar. Men han har såklart också sett mina positiva sidor, när jag är snäll och omtänksam, när jag planerar och genomför, när jag tjänstvilligt ställer upp för andra. Och förhoppningsvis har han sett kärleken lysa i mina ögon när jag tittar på honom, känt värmen i min beröring när jag klappar honom på kinden, och glädjen i mina pulsslag när jag är nära honom. För mitt hjärta slår för honom, jag skiter i att det låter geggigt och rosa-romantiskt, jag älskar Jack och så är det med det. Bra dagar och dåliga dagar, även när jag tycker att vi inte har NÅGOT gemensamt, så älskar jag honom i alla fall. Det är det enda jag är säker på, mitt i all annan osäkerhet. Jag vet inte vad jag vill bli, när jag ska flytta, hur framtiden ser ut. Men jag vet att jag vill dela den med Jack, även om han är tvärtemot mig i många fall. För i slutändan är han ändå alltid samma varma trygga famn utan obehagliga överraskningar. Tråkigt för vissa kanske, men inte för mig.
Nu är vi snart framme i Alvesta och jag har spenderat en stor del av vår gemensamma resa med att skriva det här inlägget, istället för att vara social med Jack. Typiskt mig att skriva om vår kärlek istället för att praktisera den. ;-)
Det blir dock ingen djup samhällsanalys den här gången heller..men gå för all del gärna bakåt i bloggen och hoppas på det bästa. :-P
Min sista arbetsvecka före semestern avslutades med en personalfest som var lagom lam. Efteråt var jag ute ett tag med Malin och Anna, plus ett par vänner till dem. Hemma klockan 3, direkt i säng, och upp igen klockan 8 för att påbörja resan mot det vackra Göteborg. Efter lite turer fram och tillbaka drog vi ut på krogen (andra kvällen i rad, jag börjar bli bra på det här, haha!) där jag som vanligt förstörde för de som faktiskt fyllt 20. Trots det lyckades jag komma in, eftersom vakten var samarbetsvillig. "Mina kollegor kan höra er nu, bara så ni vet..okej, då ska vi se..EN månad kvar tills du fyller 20, jamen dåså!" (jag fyller 20 om 4,5 månad) Detta berodde ju tyvärr inte på att JAG var snygg, utan att Christel var det.
Krogen vi kommit in på var en gay-bar, men det gjorde ingen skillnad för mig eftersom jag ändå inte var där för att ragga. Christel och Jerka utlyste däremot en tävling om vem av dem som kunde få flest kyssar. Jag utlyste mig själv till domare, men fick aldrig riktigt chansen att inta den rollen då det aldrig rådde några tvivel om huruvida kyssen räknades. Det var tungan ner i halsen varenda gång, något jag tvingades bevittna ett flertal ggr under kvällen. Men slutligen fick jag min chans, då de diskuterade vad som skulle hända om en av dem fick med sig någon hem. Båda var på god väg, Christel med en engelskspråkig och mycket belevad man, och Jerri med en synnerligen envis men tyvärr helt oönskad individ. Det senare skänkte mig stort nöje med en portion obehag, och slutligen starkt medlidande sedan personen så att säga fått nobben och fick börja kvart-i-tre-ragga. Jag blir så ledsen när människor blir avvisade.
Min inställning till krog-ragg är lite obestämd, å ena sidan finns det väl en tydlig charm i att kunna ragga upp och hångla med vem man vill, men å andra sidan...en stor osäkerhet. Och ytlighet. Och i vissa fall, ren desperation. Jag tror inte att jag har rätt personlighet för att krog-ragga. Nej, jag vet redan vem jag vill gå hem med ikväll, och alla andra kvällar. Och jag behöver inte dricka sprit eller klä upp mig för att få honom i säng.
Såå, vi lämnade krogen vid halv fyra och kom till Backaplan strax innan halv fem. Väl där insåg vi att det inte gick några bussar ut till lägenheten, och vi blev tvungna att smyga in hos Jerris föräldrar. Wunderbar! Till saken hör att de HATAR mig, och anledningen till att jag skulle sova i lägenheten från början är för att de VÄGRADE låta mig sova i deras hus. Men ja, I ended up i deras hus i alla fall. Haha?
Kan inte påstå att jag njöt av det. Jag fick dela på en 90 centimeters madrass med Christel medan Jerri helt enkelt sov på en filt på golvet. Jag tror inte NÅGON njöt av det. Fast de två var iofs så fulla att de somnade direkt. Själv låg jag vaken ett tag, men somnade sedan. Sov till klockan 8, och bestämde sen att jag var alldeles för pigg för att ligga där och lida. Så, jag tvingade upp de stackarna, trots mer eller mindre högljudda protester, och krävde att vi skulle gå på Liseberg. Jag var inte populär den morgonen. Men å andra sidan hämnades de genom att ta inte mindre än TVÅ timmar på sig att dra på lite kläder och äta frukost. Jag hatar att vänta. Sakta men säkert närmade vi oss Liseberg, med betoning på sakta. Efter att ha åkt lite spårvagn, ätit lite samt besökt blodbussen var vi slutligen framme på Liseberg klockan 14. Fantastiskt.
Nog om det, jag tror inte att någon orkar läsa så mycket mer.
På måndagen åkte jag tvärs över landet till Stockholm, och vidare till Nynäshamn, där jag har spenderat en mestadels varm och mysig vecka med min ständigt varma och mysiga pojkvän Jack. Vi har varit på Gröna Lund, dit följde Andréa med så jag slapp åka allting själv. Vi var även på Skansen igår, vilket var trevligt, även om de hade färre djur än jag förväntat mig. I övrigt har vi tagit det ganska lugnt. Sett på tv, promenerat, spelat lite Chicago och framför allt - spelat The Sims. 30 minuter åt gången, medan den andra läst en bok eller spelat Nintendo. Jack tog upp detta på sin blogg, och jag har också funderat lite på det. Är vårt förhållande tråkigt? Har vi ingenting att säga varandra? Nog för att jag kan tycka att vi inte pratar så mycket som vi borde, men svaret är ändå - NEJ, vårt förhållande är inte tråkigt. Det är tryggt, vilket inte är samma sak även om vissa verkar tycka att dessa två ord är synonyma. Vi har bara varit tillsammans så länge att vi kan vara avslappnade. Vi behöver inte krysta fram saker att göra hela tiden, eller göra allting tillsammans med, för och så nära varann som möjligt. Vi kan göra vardagliga saker, sånt som vi båda gillar. Det finns liksom ingen stor press att "Nu MÅSTE vi göra något MENINGSFULLT!!" utan vi gör det vi känner för. Avslappnat, lugnt och tryggt. Jag ska ingenstans, han ska förhoppningsvis ingenstans, vi har tid att göra saker tillsammans utan att tvinga fram dem. Därmed inte sagt att vi inte ska GÖRA saker, man får ju inte bli slö och slapp och glömma bort varann. Men vi har varit på Grönan och Skansen, hälsat på Jacks mormor och firat midsommar, bara denna veckan. En blandning alltså. Lagom är bäst. Det är klart att jag kan ha tråkigt ibland och tycka att vi borde GÖRA något, men generellt trivs jag väldigt bra som det är. Jag vet var jag har Jack. Vi vet var vi har varandra, vilket INTE betyder att vi tar varann för givet. Men jag kan äntligen slappna av, sluta oroa mig, och faktiskt vara 99% SÄKER på att Jack finns där, att han älskar mig för den jag ÄR. Inte för den jag låtsas vara, eller för den begränsade del han sett, för han har sett ALLT. Alla bra sidor, alla dåliga sidor, alla olika sorters humör, alla neuroser, alla nojjor. När jag får oprovocerade utbrott, när jag tjurar som en barnunge, när jag dricker för mycket, när jag är en töntig lantis på fel sida i rulltrappan, när jag har fötterna på sätet och när jag viskar för högt om människor bredvid oss. När jag gråter så att jag ser ut som en mosad jordgubbe i ansiktet och när jag skriker så att rösten går i falsett och saliven sprutar. Men han har såklart också sett mina positiva sidor, när jag är snäll och omtänksam, när jag planerar och genomför, när jag tjänstvilligt ställer upp för andra. Och förhoppningsvis har han sett kärleken lysa i mina ögon när jag tittar på honom, känt värmen i min beröring när jag klappar honom på kinden, och glädjen i mina pulsslag när jag är nära honom. För mitt hjärta slår för honom, jag skiter i att det låter geggigt och rosa-romantiskt, jag älskar Jack och så är det med det. Bra dagar och dåliga dagar, även när jag tycker att vi inte har NÅGOT gemensamt, så älskar jag honom i alla fall. Det är det enda jag är säker på, mitt i all annan osäkerhet. Jag vet inte vad jag vill bli, när jag ska flytta, hur framtiden ser ut. Men jag vet att jag vill dela den med Jack, även om han är tvärtemot mig i många fall. För i slutändan är han ändå alltid samma varma trygga famn utan obehagliga överraskningar. Tråkigt för vissa kanske, men inte för mig.
Nu är vi snart framme i Alvesta och jag har spenderat en stor del av vår gemensamma resa med att skriva det här inlägget, istället för att vara social med Jack. Typiskt mig att skriva om vår kärlek istället för att praktisera den. ;-)
Mitti Mellan
Jag avskyr folk som bara pratar om sina partners. Vilket samtalsämne man än behandlar, vad man än berättar om sig själv, så nog fan säger de "Ahh, och en gång när jag och Jack.."
Tyvärr är jag ju även medveten om min egen förmåga att göra just detta. Det är ganska nedslående att upptäcka att allt i mitt liv tydligen cirkulerar runt Jack. Eller för all del Caroline, jag pratar rätt mycket om henne också.
Fast å andra sidan gillar jag verkligen att prata om mig själv. Vad jag tycker, är, gör, vill, önskar och tänker på. Dessvärre är det ju ingen som lyssnar eller bryr sig, så det är ju ganska bortkastad tid. Men jag har inget emot att utforska mitt inre på egen hand, jag är ju en sådan outsinlig källa av komplicerade känslor och multipla personligheter...
När jag var yngre tjatades det ständigt i tidingar, på tv och överallt om att tonåringar har svårt att "hitta sig själva". Jag tyckte hela tiden att det var rent larv, vadå hitta sig själv, man vet väl vem man ÄR, hur svårt kan det vara att upptäcka det liksom? Svårt, visade det sig. ;-)
Jag har aldrig sett mig själv som en person som "letar efter mig själv", men har sakta börjat inse att det är precis det jag gör. För varje gång jag ska beskriva mig själv famlar jag i blindo. Jag är en ständig motsägelse, alltid svart OCH vit (inte grå, det vore ju för enkelt), randig, både och, här och där och upp och ner. Och jag har kanske sett det som "jag". Vem är jag - jag är Motsägelsefull. Dubbelmoralisk. Förvirrad. Schizofren.
Men man utvecklas ju hela tiden, jag utvecklas ständigt och tack gode Gud för det..lyckligtvis går det ju framåt och uppåt, så det blir ju bara bättre och bättre. ;-)
Men förvirringen kvarstår. Jag finns kvar mitt emellan. Inte för att jag egentligen är "lagom", utan för att jag är lite av varje. Det är väl alla iofs, jag menar inte att jag på något sätt är unik. Jag är ganska tillfreds med mig själv, jag har bara svårt att liksom...placera mig.
Ta bara det här med utbildning t.ex. Jag var ganska intelligent när jag började skolan, åtminstone fick jag det intrycket på alla kvartssamtal. Begåvad men lite besvärlig (som alla äkta genier). Jag låg före alla andra i klassen och satte stor stolthet i att vara plugghäst. Även om jag egentligen inte VAR det, för jag pluggade inte, jag hade bara lätt för att lära mig. Tills jag blev äldre, och resten av folket plötsligt kom ifatt. Då jag upptäckte att det finns fler smarta barn i världen, smartare än jag. BETYDLIGT smartare än jag. Då det plötsligt krävdes ansträngningar för att prestera. För att göra en lång historia kort så har det ju gått lite upp och ner med mina prestationer. Att gå Omvårdnadsprogrammet är väl kanske inte intelligenta barns förstaval, men jag BRANN ju faktiskt för att hjälpa människor.
Jag gillar inte pretentiösa snobbar som bara tänker på att komma uppåt på karriärsstegen, som skryter med hur smarta och fantastiska de är och som alltid anser sig själva vara snäppet bättre än alla andra.
Fast jag gillar inte heller människor utan ambitioner, som blir kvar på samma ställe hela livet, lågutbildade och ointresserade, eller rättare sagt... JAG vill inte vara sådan. Jag vill ju plugga, lära mig saker, komma uppåt. Lagom mycket. Frågan är i vilken kategori jag hör hemma? Det varierar väl från dag till dag, som ALLTING annat...jag kan nog vara lite snobbig ibland. Men samtidigt kvalificerar jag mig inte riktigt, jag kommer inte med i gruppen för "smarta barn", för jag är till min stora förvåning och besvikelse inte sådär överdrivet smart. Min hjärna har vissnat snabbt som en krokus sedan jag slutade skolan.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget.. jag vet inte vad jag tänkte när jag började skriva det. Återigen blev det ett inlägg som ENBART handlar om mig och mitt "komplicerade känsloliv." jag kan göra en egen kategori med såna inlägg. Dessutom tycker jag att kvaliteten brister mer och mer. Fattiga formuleringar, babbel...tråkigt.
Kanske måste jag sluta tänka så mycket hela tiden. Iaf sluta tänka så mycket på mig själv. Bara vara.
Såna här inlägg får mig att verka som en deprimerad fjortis, det är också fel. Jag är glad nästan hela tiden, lycklig ända in i själen (jag ljuger aldrig, ni vet att det är sant). Det är bara så tröttsamt ibland. Att inte "veta vem man är".
Jag SKA återkomma med ett inlägg som handlar om något intressant. Funderar på valet den 7:e juni. Får se hur det blir med den saken.
Tyvärr är jag ju även medveten om min egen förmåga att göra just detta. Det är ganska nedslående att upptäcka att allt i mitt liv tydligen cirkulerar runt Jack. Eller för all del Caroline, jag pratar rätt mycket om henne också.
Fast å andra sidan gillar jag verkligen att prata om mig själv. Vad jag tycker, är, gör, vill, önskar och tänker på. Dessvärre är det ju ingen som lyssnar eller bryr sig, så det är ju ganska bortkastad tid. Men jag har inget emot att utforska mitt inre på egen hand, jag är ju en sådan outsinlig källa av komplicerade känslor och multipla personligheter...
När jag var yngre tjatades det ständigt i tidingar, på tv och överallt om att tonåringar har svårt att "hitta sig själva". Jag tyckte hela tiden att det var rent larv, vadå hitta sig själv, man vet väl vem man ÄR, hur svårt kan det vara att upptäcka det liksom? Svårt, visade det sig. ;-)
Jag har aldrig sett mig själv som en person som "letar efter mig själv", men har sakta börjat inse att det är precis det jag gör. För varje gång jag ska beskriva mig själv famlar jag i blindo. Jag är en ständig motsägelse, alltid svart OCH vit (inte grå, det vore ju för enkelt), randig, både och, här och där och upp och ner. Och jag har kanske sett det som "jag". Vem är jag - jag är Motsägelsefull. Dubbelmoralisk. Förvirrad. Schizofren.
Men man utvecklas ju hela tiden, jag utvecklas ständigt och tack gode Gud för det..lyckligtvis går det ju framåt och uppåt, så det blir ju bara bättre och bättre. ;-)
Men förvirringen kvarstår. Jag finns kvar mitt emellan. Inte för att jag egentligen är "lagom", utan för att jag är lite av varje. Det är väl alla iofs, jag menar inte att jag på något sätt är unik. Jag är ganska tillfreds med mig själv, jag har bara svårt att liksom...placera mig.
Ta bara det här med utbildning t.ex. Jag var ganska intelligent när jag började skolan, åtminstone fick jag det intrycket på alla kvartssamtal. Begåvad men lite besvärlig (som alla äkta genier). Jag låg före alla andra i klassen och satte stor stolthet i att vara plugghäst. Även om jag egentligen inte VAR det, för jag pluggade inte, jag hade bara lätt för att lära mig. Tills jag blev äldre, och resten av folket plötsligt kom ifatt. Då jag upptäckte att det finns fler smarta barn i världen, smartare än jag. BETYDLIGT smartare än jag. Då det plötsligt krävdes ansträngningar för att prestera. För att göra en lång historia kort så har det ju gått lite upp och ner med mina prestationer. Att gå Omvårdnadsprogrammet är väl kanske inte intelligenta barns förstaval, men jag BRANN ju faktiskt för att hjälpa människor.
Jag gillar inte pretentiösa snobbar som bara tänker på att komma uppåt på karriärsstegen, som skryter med hur smarta och fantastiska de är och som alltid anser sig själva vara snäppet bättre än alla andra.
Fast jag gillar inte heller människor utan ambitioner, som blir kvar på samma ställe hela livet, lågutbildade och ointresserade, eller rättare sagt... JAG vill inte vara sådan. Jag vill ju plugga, lära mig saker, komma uppåt. Lagom mycket. Frågan är i vilken kategori jag hör hemma? Det varierar väl från dag till dag, som ALLTING annat...jag kan nog vara lite snobbig ibland. Men samtidigt kvalificerar jag mig inte riktigt, jag kommer inte med i gruppen för "smarta barn", för jag är till min stora förvåning och besvikelse inte sådär överdrivet smart. Min hjärna har vissnat snabbt som en krokus sedan jag slutade skolan.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget.. jag vet inte vad jag tänkte när jag började skriva det. Återigen blev det ett inlägg som ENBART handlar om mig och mitt "komplicerade känsloliv." jag kan göra en egen kategori med såna inlägg. Dessutom tycker jag att kvaliteten brister mer och mer. Fattiga formuleringar, babbel...tråkigt.
Kanske måste jag sluta tänka så mycket hela tiden. Iaf sluta tänka så mycket på mig själv. Bara vara.
Såna här inlägg får mig att verka som en deprimerad fjortis, det är också fel. Jag är glad nästan hela tiden, lycklig ända in i själen (jag ljuger aldrig, ni vet att det är sant). Det är bara så tröttsamt ibland. Att inte "veta vem man är".
Jag SKA återkomma med ett inlägg som handlar om något intressant. Funderar på valet den 7:e juni. Får se hur det blir med den saken.
