Nat. Prov

Jag är inte säker på att det är tillåtet att lägga upp den här texten, men eftersom jag bara har 4 läsare per dag så tror jag inte det gör så stor skillnad. ;-) Detta är alltså den text jag skrev nyss, när jag gjorde nationella provet i svenska. Om någon av er 4 läsare av någon outgrundlig anledning funderar på att stjäla den(?) så vill jag bara säga - NEJ.


Bäste förlagsredaktören

Med anledning av er förfrågan, ''Måste händelserna ha ägt rum för att engagera?'' skulle jag vilja dela med mig av mina åsikter i ämnet.
     Jag läser många böcker i olika genres, och flera av mina favoritböcker har verklighetsbakgrund. De jag minns bäst är nog Pojken som kallades det av Dave Pelzer, och Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Den förstnämnda finns även som exempel i Anne Ralf Hållbus artikel i Femina 2007:11, ''Misären som säljer''. Där diskuteras bland annat vad som gör att den här sortens böcker säljer så bra. En av personerna som blev intervjuade av Hållbus, redaktören Leif Eriksson, tror att man använder sig av andra människors liv som ett sätt att orientera sig i tillvaron. Jag tror att han har rätt.
     När jag läser den här sortens böcker tänker jag nästan alltid på hur bra jag har det, och känner stor tacksamhet över att inte ha råkat ut för det som den här människan råkat ut för. Om jag hamnar i jobbiga situationer händer det att jag även då tänker att det kunde ha varit värre. Jag tycker att man får ett bredare perspektiv på saker när man läser verklighetsbaserade böcker, en större insikt om hur livet kan gestalta sig för vissa. Man blir på det sättet mer medveten om hur bra man har det och kan sätta mer värde på tillvaron.
      Därmed inte sagt att alla verklighetsbaserade böcker är bra. Som jag nämnt innan läste jag Gömda och Asyl, som är de första två böckerna om ''Mia'', en kvinna som flyr till USA tillsammans med sina barn efter att ha misshandlats och förföljts av sin make under en längre tid. Dessa två böcker var skrivna av Marklund i samarbete med huvudpersonen, Mia. Den tredje boken hette Mias hemlighet och var skriven av Mia själv, utan inblandning av Liza Marklund. Trots att temat och huvudpersonerna var desamma blev jag inte alls lika berörd av den. Den var skriven på ett helt annat sätt, och även om jag inte kan sätta fingret på vad det var, så var det något som gjorde mig mindre engagerad. Till viss del blev boken ''räddad'' av att det trots allt var äkta. På något sätt gör den vetskapen att man kan ha överseende med vissa brister i författarskapet. Hade det varit en fiktiv roman däremot hade jag nog inte varit lika nådig.
      Vad gäller fiktiva berättelser kan jag ofta bli berörd av dem också, men kanske inte i samma utsträckning. Eftersom man vet att det bara är på låtsas är det svårare att komma in i berättelsen och känna med huvudpersonen. I dessa fall tror jag det mesta hänger på författaren och hur han/hon skriver. Det måste låta äkta, även om det inte är det. Två exempel som kan ställas emot varann är Om att inte få Nobelpriset, en berättelse ur Doris Lessings föredrag inför mottagandet av Nobelpriset 2007, och Katharina Blums förlorade heder som är en roman av Heirich Böll. Den senare har jag bara läst ett kort utdrag ur, men å andra sidan är Doris Lessings berättelse egentligen också bara ett utdrag, ur ett helt liv. Båda är fiktiva, och båda kan ses som utdrag ur en påhittad verklighet.
     Den första berör mig på ett helt annat sätt än den andra. Den handlar om en afrikansk kvinna som gått en mycket lång väg för att hämta vatten. Hon har med sig två små barn som gråter och klänger sig fast i hennes kjolar. Alla är mycket törstiga, och det afrikanska dammet lägger sig i deras halsar. Kvinnan läser ett utdrag ur Tolstojs roman ''Anna Karenina'' och tänker att det hade kunnat vara hon. Jag tror att den här texten berör mig därför att man på något sätt ''vet'' att det är såhär verkligheten ser ut för många. Även om just denna berättelse är påhittad så hade den lika gärna kunnat vara äkta. Den sätter dessutom fingret på en fråga som vi nog alla har tänkt på någon gång, varför vissa föds fattiga och olyckliga medan andra föds rika och tursamma, när det i grunden inte är någon större skillnad på dem. Hur så lika människor kan leva så vitt skilda liv.
      Den andra handlar om en tjänstekvinna som beskylls för att ha varit medhjälpare vid ett bankrån. Vad det är som hindrar mig från att känna samma empati för den här kvinnan vet jag inte riktigt. Kanske är det att händelsen i sig inte känns så allvarlig, eftersom Katharina i övrigt verkar ha det väldigt bra. Kanske är det språket, sättet händelsen framställs på. I den här delen av berättelsen, som alltså är den enda del jag läst, framställs allt mycket korrekt och konkret. Det är mycket fakta och ganska lite känslor.

Jag berörs alltså mer av böcker som jag vet är sanna, men samtidigt kan jag ibland känna mig som lite av en asgam när jag sitter och frossar i människors tragiska livsöden. Ju värre de har det, desto ivrigare läser jag. På något sätt känns det ganska smaklöst hur dessa personer med sina fruktansvärda upplevelser förvandlas till bästsäljare på en topplista. Att läsa såna här böcker är ju som att läsa någons dagbok. Det är hemligt, intimt och personligt. Vi får tillgång till deras innersta för att de låter oss få tillgång till det, och vad gör vi? Vi slukar åratal av terror på en timme, sätter undan boken och ger oss ut efter en ny människospillra att sätta tänderna i.
      Vad uppnår personen som ger ut sina mest privata upplevelser då? I bästa fall ökad förståelse från omgivningen, och en slags lättnad över att (bokstavligt talat) ha avslutat ett kapitel i sitt liv. I sämsta fall, förföljelse från människor som inte tror på historien, som vill snoka mer, eller helt enkelt bara utnyttja det de nu fått veta.
      Risken är stor att man förvandlas från den person man egentligen är till ''hon som blev våldtagen av sin pappa''. Den här risken finns även om man fingerar namn och liknande, för det brukar alltid visa sig att mitt i all misär, mitt i all ensamhet och övertygelse om att ingen skulle hjälpa en, fanns det ändå en grannfru som minsann visste vad som pågick, och som nu känner igen det hon läser. Nu när allt kommit fram i ljuset är hon plötsligt beredd att träda fram och berätta om skriken på nätterna och alla blåmärken hon såg, det som hon inte låtsades om medan det pågick. Det är nog det mest smaklösa av allt.

Så vad är egentligen bäst? Böcker med eller utan verklighetsbakgrund?
      Jag ser det såhär; Vi lever i en värld full av hemskheter, krig, mord, rån, misshandel. Det vi gör mot varandra blir allt mer kallblodigt och omänskligt. Vi hör det på nyheterna, läser det i tidningar, ser det i dokumentärer och så vidare. Detta är en bra sak, vi måste förstå att alla inte har det lika bra som vi. Dels för att kunna värdesätta vårt eget liv mer, och dels för att kunna förstå varann. Man utvecklas som människa när man tar del av andra människors livsöden, värderingar och upplevelser. Ibland behöver man dock komma undan den smärtsamma verkligheten och läsa en bok som helt saknar verklighetsbakgrund. Det är tillåtet, och om man inte gör det med jämna mellanrum finns risken att man faktiskt blir deprimerad.
      Men trots att det som skildras i sanna livsberättelser är fruktansvärt, tragiskt och svårt att förstå, och trots att det ibland kan kännas antingen hopplöst eller smaklöst, tycker jag ändå att det i många fall kan vara hoppfullt också. För trots allt det hemska personen varit med om, tortyr vi inte kan föreställa oss, så går de för det mesta ändå vidare. De läker och blir hela, välfungerande personer med ett normalt liv, och lever lyckliga i alla sina dagar.
Precis som i sagan.


Med vänlig hälsning Therese Oskarsson

Kommentarer
Postat av: Andrea

Du äger ju på att skriva! ;)

2008-04-23 @ 13:59:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0