Messie

Vi skulle skriva en essä om en bok vi läst, och jag valde Glaskupan. Men eftersom det var en synnerligen tråkig och deprimerande bok kunde jag inte riktigt uppbåde det engagemang som behövdes för att skriva en bra text, så jag skrev helt enkelt om en bok jag tidigare läst, och som berört mig mycket mer; Lasermannen.

Denna bok, av Gellert Tamas, skildrar en rad verkliga händelser som under början av 1990-talet satte skräck i svenska medborgare med utländsk härkomst. Den tar upp de fruktansvärda dåd utförda av den man som kommit att kallas ''Lasermannen'', samt det omfattande polisarbetet för att fånga denna man. Men handlade det verkligen bara om en ensam gärningsman? Vad hade samhället för del i det som hände?

Wolfgang Alexander Zaugg, eller John Wolfgang Alexander Ausonius som han senare bytte namn till, hade en schweizisk far och en tysk mor. Han växte upp i Vällingby, där han blev mobbad för sitt svarta hår och sin utländska härkomst. Hans mor uppfostrade honom med mycket hårda och ibland våldsamma metoder, och hans far flyttade hemifrån efter en rad otrohetsaffärer. Någonstans slog det slint för John Ausonius, och han utvecklade ett mycket aggressivt beteende gentemot sin omgivning.
     Efter att ha flyttat hemifrån gick det lite upp och ner för Ausonius. Han hade bra betyg i skolan, men hoppade senare av. Han byggde upp en smärre förmögenhet genom att handla med aktier och obligationer, men förlorade allt han ägde på grund av sitt spelmissbruk. Han utvecklade mycket raffinerade metoder för att kunna lura till sig pengar, och det är enligt min åsikt ingen tvekan om att John Ausonius var en mycket intelligent person.
     Under en tid utvecklade han ett starkt hat mot invandrare, en åsikt som han knappast var ensam om. Under 1990-talet kom många invandrare till Sverige från krigets Jugoslavien, och Ny Demokrati fick plötsligt plats i riksdagen, med sin bristfälligt maskerade främlingsfientlighet. Många svenskar uttryckte ett missnöje mot massinvandringen och de nya kulturer som plötsligt dök upp. Ett flertal tyckte att man skulle skärpa reglerna, stänga gränserna eller t.o.m. göra sig av med invandrarna. John Ausonius tog dem på orden.
     Efter att ha provat diverse mer eller mindre olagliga metoder för att skaffa pengar, pengar som han nästan direkt spelade bort igen, kände Ausonius att det var dags för något drastiskt. Han skulle råna en bank. Ett banrån blev till flera bankrån, och han kom undan varje gång, tack vare sina väl genomtänkta metoder. Men slutligen började polisen komma lite för nära, och John insåg att han måste dra uppmärksamheten ifrån bankrånen. Han bestämde sig för att mörda en kriminell invandrare. Det var ju ändå vad alla ville, eller hur?
     Tyvärr visade det sig svårare än John trott att hitta en kriminell invandrare, och slutligen bestämde han sig för att helt enkelt bara skjuta vilken invandrare som helst, och hoppas att det skulle skrämma iväg resten av invandrarna ur landet. Offret blev David, en man från Eritrea. Men David dog inte, och John fortsatte sin jakt.
     Det krävdes fem försök, fem skadade invandrare, innan John slutligen uppnådde sitt mål. En 34-årig tvåbarnspappa skjuts ihjäl. Trots det ger John inte upp. Han skjuter ytterligare sex personer, varav en skadas så allvarligt att han blir förlamad och tappar talförmågan. Efter omfattande polisundersökningar hamnar John Ausonius slutligen på listan över huvudmisstänkta, där han snart blir ensam kandidat.
     I juni 1992, efter att ha begått ett bankrån mitt framför ögonen på ett par poliser som bara fanns där av en slump, blir John Ausonius, ''Lasermannen'', äntligen gripen. Han döms mot sitt nekande till livstids fängelse, och först efter 8 år erkänner han alla sina brott. Han börjar betala av sitt skadestånd på 1,9 miljoner kronor till sina offer. Han hoppas på att få straffet tidsbegränsat, något han ännu inte lyckats med.

Tamas lyckas skildra allt det här på ett beundransvärt opartiskt sätt. Alla får komma till tals, polisen, offren, och även John Ausonius själv. Grundat på dessa intervjuer, och med visst stöd av rättspsykiatriska undersökningar, anser jag att John Ausonius är en man med stort intellekt, men en djup emotionell störning. Han visar tecken på grovt nedsatt empati, han rationaliserar hela tiden det han gjort, och han verkar aldrig på allvar inse omfattningen av sina handlingar. Han säger saker som ''Jag har egentligen inga problem med att följa lagen, jag är en bra medborgare. Jag kände att det var viktigt att dra uppmärksamheten från rånen. Jag upplever att de flesta i Sverige uppmuntrade det jag gjorde.''
     Överhuvudtaget framstår John Ausonius som en person med psykopatiska drag. Han är intelligent och använder sig av ett språk som får honom att framstå som helt frisk, om det inte vore för det orimliga i det han säger.
     Men är John Ausonius bara en ond, känslokall person som utan samvetskval begår hemska brott? Eller är han i själva verket själv ett offer? En känslomässigt störd person som genom samhällsklimatet påverkas att ta lagen i egna händer?
     Som jag tidigare nämnt fanns det ett utbrett missnöje bland svenska folket över den ständigt ökande strömmen av invandrare. Vi var länge ett ganska homogent samhälle, och all denna mångkultur kan mycket väl ha skrämt vissa. Främlingsfientliga åsikter fanns väl synliga, bland kunderna i den lilla affären på hörnet, likväl som bland politikerna i riksdagen. Bert Karlson och Ian Wachtmeister spred främlingsfientlig propaganda med minst sagt varierande sanningshalt. Säkerligen stötte man på människor med mer radikala åsikter om hur vi skulle bli av med invandrarna. Är det då konstigt att en person med antisocial personlighet och ett stört tankesätt använder sig av dessa åsikter för att legitimera sina brott?
     I ett samhälle som ständigt delar upp sina invånare i ''vi'' och ''dem'', som grupperar människor för fullt, enbart utifrån hårfärg eller härkomst, och som hela tiden drar alla över en kant och buntar ihop en stor mängd människor i ''dem'', är det svårt att få någon klarhet i var gränserna går. Man får inte heller glömma bort att diverse öppet rasistiska partier tog på sig ''Lasermannens'' attentat och högljutt sade sig stötta denna ''rensning'' som enligt dem så väl behövdes i Sverige. John Ausonius hade alltså stöd både bland befolkningen och i riksdagen, i alla fall som han upplevde det. Ingen sa på allvar emot när nazisternas demonstrationståg drog igenom Stockholm och högljutt heilade åt höger och vänster. Ingen bemötte på allvar Bert och Ian när de attackerade invandrarna. Svenska folket hade ju röstat in det här partiet i riksdagen

John Ausonius tog egentligen bara samhällets åsikter och gjorde dem till sina egna. Med skillnaden att han tog steget från tanke till handling. Han gjorde det som så många svenskar pratade om att göra. Självklart är han störd, självklart finns det inga förmildrande omständigheter, och självklart bör han hållas under sträng uppsikt under resten av sitt liv. Men bara för att en person tog debatten alldeles för långt får vi inte glömma bort att en stor del av svenska folket stod bakom sina rutiga gardiner och i hemlighet sympatiserade med den svarthåriga mannen som sköt ner ''svartskallarna''.

Vi fick läsa en text idag, om en mamma vars son fick cancer när han var 4 år och dog när han var 6 år. Efteråt skulle vi skriva ner våra tankar om texten.

Att läsa berättelsen om Kevin gav förstås upphov till en rad olika känslor. Sorg, medlidande, ilska, frustration, förvåning och liknande.

Detta är ju inte den första berättelsen man hör om barn som dör av cancer, eller andra sorters sjukdomar. Trots det är det lika orättvist varje gång. Det är alltid hemskt när människor dör, men på något sätt blir det ännu värre när det är barn. Barn är för mig rena, oskyldiga, försvarslösa. Att de drabbas av såna här saker gör mig väldigt förtvivlad. Barn ska leka och vara bekymmersfria, de ska absolut inte behöva veta vad cytostatika och cellgifter är.
     Det är självklart svårt för familjerna också. Ingen förälder borde behöva begrava sitt barn. Återigen, all död är svår för de närstående, men kanske särskilt ett barns död. Att ta sig igenom en sån sak borde vara omöjligt, men å andra sidan (som hans mamma säger), vad har man för val?
     Folk, inklusive jag själv, säger ofta ''Vad STARK du är, det skulle JAG aldrig orka!'' Men om man en dag står där själv så orkar man. Inte för att egentligen är stark, men för att man tvingas vara det. Vardagen ser ut som den gör, den försvinner inte för att vi säger att vi inte orkar med den. Vårt enda val är att lägga oss ner och dö, och det fungerar inte när man har ett sjukt barn att ta hand om. Man MÅSTE klara det, så enkelt är det. Så den här styrkan är nog inget man har, det är något man får. Kanske framför allt efteråt.
     Jag tror absolut att vi formas av våra erfarenheter, och det som inte dödar oss gör oss starkare. Jag tror att det finns en mening med allt. Ett barns död känns såklart meningslös, onödig och fruktansvärd, men på något sätt tror jag det finns en tanke bakom det hela. Kanske får vi under vår livstid inte veta vad just vår olycka hade för mening, men Kevins mamma verkar ha upptäckt meningen med sin. Att hon skulle lära sig om livet.

Jag tycker att detta är en väldigt viktig kunskap. Livet är en väldigt värdefull gåva vi har fått, men vi har inte vett att värdesätta det tillräckligt. Självklart ska man inte behöva gå runt och andas tacksamhet 24 timmar om dygnet, för livet ÄR hårt. Man det kunde vara värre. Det kan nästan alltid vara värre. Det lär man sig genom att ta del av andra människors livshistoria.
     Jag gör det, i böcker. Föräldrar som förlorar sina barn, barn som förlorar sina föräldrar, barn utan föräldrar, barn med elaka föräldrar, och så vidare. För varje sån berättelse känns det som att jag får en ökad insikt i livet utanför mitt eget, och en större förståelse för andra människor. En större tillförsikt inför livet och allt vad det innebär. Man inser att det man har kan tas ifrån en. Det betyder inte att man ska gå runt och vara skräckslagen för jämnan, bara att man inte ska ta det man har för givet. Man måste värdesätta sin omgivning medan den finns kvar. Någon gång då och då fundera över ''Om han/hon plötsligt försvinner, vad skulle jag vilja ha gjort då?''. Självklart kan man bråka, man kan vara arg och man kan vara ovänner. Det hör till, men man måste fundera över vad det är man bråkar om, vad man egentligen säger till personen, och hur länge det är rimligt att vara arg. Sätta saker i perspektiv helt enkelt.

Ibland drabbas man av det otänkbara, som familjen i den här berättelsen. När böckerna plötsligt blir ens egen verklighet. Jag vet inte vad man gör då. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra då. Jag känner, precis som många andra, att jag helt enkelt inte skulle orka med det. Men jag antar att jag på något sätt skulle orka ändå, för återigen - vad har man för val?
      Och efteråt, när man tagit sig igenom allt det svåra och kommit till tunnelns slut, så har man lärt sig något. Jag tvivlar inte en sekund på att man blir en helt annan sorts människa efter en sån här upplevelse. Man ser livet på ett annat sätt, känner på ett annat sätt, handlar på ett annat sätt. Man mognar som person. En fin vinst, men till ett väldigt högt pris.
     En sak man ofta frågar sig är ''Varför''?. Varför skulle just Kevin dö? Vad hade han gjort för fel? Jag tror att svaret är ''Därför''. Jag tror inte det handlar om rätt och fel, jag tror inte att man förtjänar såna här saker. De kommer inte som ett straff för synder man begått i tidigare liv. De kommer slumpmässigt. Ibland har man helt enkelt otur. Jag tror att svaret är ''Därför'', och att vi helt enkelt får nöja oss med det. Det finns en mening någonstans. Den kan vara svår att se, men den finns.
     Kanske är det bara en naiv tanke, något man tröstar mig med när saker känns svåra. Men spelar det i så fall någon roll? Alla sätt är väl bra utom de dåliga, och att tro på en mening även om man inte kan se den gör ju olyckan lättare att uthärda.

Tillit är en viktig del i livet. En del säger att man är sin egen lyckas smed, att dåliga saker händer dåliga människor, att man förtjänar det som kommer till en. En del vill bryta ner allting i atomer, hitta konkreta svar på saker. De vägrar tro på något större, något som står över dem själva. Jag är delvis en sådan person. Jag vill kunna åtgärda saker. Problem jag inte kan göra något åt gör att jag känner mig maktlös, och jag vill kunna kontrollera det som händer.
     En del frånsäger sig allt ansvar, säger att det som händer det händer och inget kan man göra åt det, så de gör ingenting. Jag är delvis en sådan person också. När jag har misslyckats med något vill jag gärna tro att jag inte KUNDE gjort något åt det, för att på så sätt slippa känna mig skyldig. Men innerst inne tror jag att det är den Gyllene Medelvägen som gäller.
     Det finns saker vi inte kan göra något åt. En del saker händer, oavsett hur mycket vi försöker förhindra det. Om vi kan rannsaka oss själva och ärligt säga att vi har gjort allt vi kunnat för att det ska bli rätt, och bra för alla, men ändå inte lyckats, då har vi i alla fall gjort det vi kunnat. Om saker händer ändå så finns det troligen en anledning till det, en anledning som stör högre än vi själva gör.

Ibland känns det som om vi borde gjort mer. Älskat mer, försökt mer, kämpat mer. En ständigt återkommande fråga i såna här situationer är ''Tänk om..'' Jag förstår det. Jag tänker ofta så. Tänk om jag bara hade gjort sådär, tänk om det bara inte hade varit såhär. Men nu var det så. I Kevins fall, med läkarna som inte gjorde så mycket, hade jag utan tvekan tänkt ''om''. Om jag bara hade hittat knölen tidigare, om jag bara hade varit mer bestämd, om de bara hade gjort andra undersökningar? Ja, tänk om? Det kanske hade gjort skillnad. Kanske hade det inte det. Kanske hade Kevin fått leva ytterligare ett halvår. Kanske hade han fått börja med sjukhusbesök och cellgifter ett halvår tidigare.
     Den bistra sanningen är att vi aldrig kommer att få veta ''om''. Det som har hänt har hänt, vi kan inte ändra på saker efteråt. Fram tills att de händer kan vi försöka styra dem, men när de har hänt är det för evigt för sent. En skrämmande tanke. Det gäller att göra rätt från början, men ingen är mer än människa. Vi måste göra det bästa av varje stund. Lita på magkänslan. Göra det bästa vi kan utifrån våra förutsättningar. Och inte älta.
     För vad kan det egentligen leda till, att rota och leta i det som har varit? I vissa fall, till ökad kunskap som hjälper oss att förhindra att det händer igen. I andra fall - ingenting. Om Kevins föräldrar skulle få en bekräftelse på att ''Ja, om vi hade gjort den här undersökningen tidigare hade han överlevt''. Vad ska de göra med den kunskapen sen? Kevin är fortfarande död. De kan stämma läkare, ha ångest, oroa sig, älta, leta fakta och vad de vill, men det kommer inte att ge dem Kevin tillbaka. Det enda det kommer att ge dem är ångest, ältande, sömnlösa nätter och bitterhet.
      Ibland är det bäst att bara acceptera det som skett, för jag tror att i de flesta fall händer saker som sagt av en anledning. Vi hade inte kunnat göra något åt det även om vi hade gjort si och så. Det är precis vad en liten 5-åring sa till mig en gång; ''Man kan bala göla sitt bästa Thelese''.