Överdrifter
Du är min hjälte för du vågar vara rak. Du är min hjälte för du är precis så svag som jag.
Funderar på vad som hände med mig, som för några år sedan var en compulsive truthteller, som nästan tvångsmässigt delade med mig av mina tankar och känslor, också vid helt fel tillfällen och till folk som inte ville höra. Utan att skämmas eller ifrågasätta bredde jag ut mitt känsloliv, i jakt på någon som kände likadant. Hittade flera, hittade värre. Och en känsla föddes av att mina problem var så små i jämförelse, att jag inte har rätt att klaga eller kräva. Vill inte låta otacksam och dyster, vill heller inte vara ytlig eller skryta med min lycka. När jag tittade ner upptäckte jag hur svårt det är att hålla balansen, att vara nära utan att vara för sårbar. Började tänka efter för mycket och överanalysera, blev försiktig. Nu väljer jag med omsorg.
---
Jag skulle gärna hjälpa dig upp, och kunna lysa upp den väg du springer, om jag kunde vagga dig varm och lugn.
Ser lidandet jag själv skulle känna, har känt. Vill trösta och lindra. Förr i tiden fanns det gråterskor, kanske skulle det vara en passande karriär för mig. Jag tycks lida mer av andras problem än de själva gör. Får på något sätt en känsla av att jag borde fixa det, att någon förväntar sig det. Kanske är det rent medlidande, en känsla av igenkänning. Mina egna rädslor, skuldkänslor. För att jag har det bra medan andra kämpar. Minns hur det kan vara, och med ångesten i färskt minne är jag rädd för negativa känslor. Vill skaka av mig och fixa, vill skydda andra från monstret i bröstkorgen. Drömmer sagor där jag är hjältinnan som ser till att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Vaknar till verkligheten och känner mig frustrerad och maktlös över att problemen är dolda, det finns inga logiska anledningar till världens orättvisor. Jag förstår inte, och jag vet inte vad jag ska göra. Blundar och drömmer nya drömmar där det är enkelt, där jag har kontrollen. Där det är möjligt för mig att göra skillnad.
---
It's getting late, I'm wide awake, and my mind is raising again. I can't find the words, they all seem wrong, like the meaning is lost in translation. I have always had a crush on you, but you are unable to see that.
Efter sig själv dömer man andra, och även om jag förstår att folk inte alltid upplever samma saker som jag är det ändå något jag ofta omedvetet utgår ifrån. Jag förväntar mig ett visst beteende, och tolkar andras signaler som en bekräftelse på det jag tror. Hur skulle jag känna i den situationen? Hur skulle jag vilja att någon betedde sig tillbaka? Handlar efter det, kanske för att det är mitt enda sätt att försöka förstå andra. Människor är så ologiska, jag måste ju relatera till något. Har bara mig själv.
Men det är mina egna fantasier applicerade på andra, ofta utan grund i verkligheten. Det är mina strävanden, drömmar och rädslor, som jag ser i andras ögon. Vad har det för konsekvenser, spelar det någon roll om jag har fel? Jag sa en gång till en vän att jag tyckte hemskt mycket om honom, och han svarade att jag bara tycker om den han är i mitt huvud. Att den verkliga han är någon annan, som inte lever upp till kraven utan gör mig besviken. Att jag blundar för det verkliga, till förmån för det jag vill ska vara. Kanske är det så.
Blev trött på allt trams och bestämde att det är okej att överdriva och fantisera. Det ena behöver inte utesluta det andra, behöver inte betyda något alls, och jag tänker inte låta någon annan bestämma vad mina känslor betyder. Jag vet vad jag vill, står stark i mitt beslut och tvivlar inte. Men likt en missbrukare tänker jag på jungfrusilen, den där känslan som bara finns under ett intensivt ögonblick och som blev en drog när jag upptäckte att den var tillgänglig. Upplevelsen av första gången, om och om igen fast olika. Det blev, och är, min favoritlek, en dans med kända steg som leder till en berusning som aldrig kan matchas av alkohol. Som fyller hålet inom mig med en varm och spännande känsla. Kanske är det hålet för stort för att någonsin kunna bli helt fyllt. Jakten har lett mig vilse några gånger. Eftersom man nu inte både kan äta kakan och ha den kvar så måste jag välja, och valet var lätt. Jakten är slut, jag är hemma. Tillfredsställer ett större behov, ett annat inre hål. Kompenserar med minnen och fantasier, känner mig trygg i vad jag vill för kanske första gången, har instinktivt vetat från början. Det är just den tryggheten som gör att jag vågar skriva sagor utan att tvivla på mig själv. Jag smyger mig på mitt byte, men sänker vapnet utan att skjuta. Det räcker så.
---
Blir plötsligt nervös. Har en tendens att överdriva, och är rädd att bli missförstådd. Är utlämnad, kan bli hittad av vem som helst. Någon som kanske inte har alla fakta, som inte förstår vad jag menar. Någon som misstolkar istället för att fråga. Men då får det väl vara så då. Det är mina sagor.
