Messie

Vi fick läsa en text idag, om en mamma vars son fick cancer när han var 4 år och dog när han var 6 år. Efteråt skulle vi skriva ner våra tankar om texten.

Att läsa berättelsen om Kevin gav förstås upphov till en rad olika känslor. Sorg, medlidande, ilska, frustration, förvåning och liknande.

Detta är ju inte den första berättelsen man hör om barn som dör av cancer, eller andra sorters sjukdomar. Trots det är det lika orättvist varje gång. Det är alltid hemskt när människor dör, men på något sätt blir det ännu värre när det är barn. Barn är för mig rena, oskyldiga, försvarslösa. Att de drabbas av såna här saker gör mig väldigt förtvivlad. Barn ska leka och vara bekymmersfria, de ska absolut inte behöva veta vad cytostatika och cellgifter är.
     Det är självklart svårt för familjerna också. Ingen förälder borde behöva begrava sitt barn. Återigen, all död är svår för de närstående, men kanske särskilt ett barns död. Att ta sig igenom en sån sak borde vara omöjligt, men å andra sidan (som hans mamma säger), vad har man för val?
     Folk, inklusive jag själv, säger ofta ''Vad STARK du är, det skulle JAG aldrig orka!'' Men om man en dag står där själv så orkar man. Inte för att egentligen är stark, men för att man tvingas vara det. Vardagen ser ut som den gör, den försvinner inte för att vi säger att vi inte orkar med den. Vårt enda val är att lägga oss ner och dö, och det fungerar inte när man har ett sjukt barn att ta hand om. Man MÅSTE klara det, så enkelt är det. Så den här styrkan är nog inget man har, det är något man får. Kanske framför allt efteråt.
     Jag tror absolut att vi formas av våra erfarenheter, och det som inte dödar oss gör oss starkare. Jag tror att det finns en mening med allt. Ett barns död känns såklart meningslös, onödig och fruktansvärd, men på något sätt tror jag det finns en tanke bakom det hela. Kanske får vi under vår livstid inte veta vad just vår olycka hade för mening, men Kevins mamma verkar ha upptäckt meningen med sin. Att hon skulle lära sig om livet.

Jag tycker att detta är en väldigt viktig kunskap. Livet är en väldigt värdefull gåva vi har fått, men vi har inte vett att värdesätta det tillräckligt. Självklart ska man inte behöva gå runt och andas tacksamhet 24 timmar om dygnet, för livet ÄR hårt. Man det kunde vara värre. Det kan nästan alltid vara värre. Det lär man sig genom att ta del av andra människors livshistoria.
     Jag gör det, i böcker. Föräldrar som förlorar sina barn, barn som förlorar sina föräldrar, barn utan föräldrar, barn med elaka föräldrar, och så vidare. För varje sån berättelse känns det som att jag får en ökad insikt i livet utanför mitt eget, och en större förståelse för andra människor. En större tillförsikt inför livet och allt vad det innebär. Man inser att det man har kan tas ifrån en. Det betyder inte att man ska gå runt och vara skräckslagen för jämnan, bara att man inte ska ta det man har för givet. Man måste värdesätta sin omgivning medan den finns kvar. Någon gång då och då fundera över ''Om han/hon plötsligt försvinner, vad skulle jag vilja ha gjort då?''. Självklart kan man bråka, man kan vara arg och man kan vara ovänner. Det hör till, men man måste fundera över vad det är man bråkar om, vad man egentligen säger till personen, och hur länge det är rimligt att vara arg. Sätta saker i perspektiv helt enkelt.

Ibland drabbas man av det otänkbara, som familjen i den här berättelsen. När böckerna plötsligt blir ens egen verklighet. Jag vet inte vad man gör då. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra då. Jag känner, precis som många andra, att jag helt enkelt inte skulle orka med det. Men jag antar att jag på något sätt skulle orka ändå, för återigen - vad har man för val?
      Och efteråt, när man tagit sig igenom allt det svåra och kommit till tunnelns slut, så har man lärt sig något. Jag tvivlar inte en sekund på att man blir en helt annan sorts människa efter en sån här upplevelse. Man ser livet på ett annat sätt, känner på ett annat sätt, handlar på ett annat sätt. Man mognar som person. En fin vinst, men till ett väldigt högt pris.
     En sak man ofta frågar sig är ''Varför''?. Varför skulle just Kevin dö? Vad hade han gjort för fel? Jag tror att svaret är ''Därför''. Jag tror inte det handlar om rätt och fel, jag tror inte att man förtjänar såna här saker. De kommer inte som ett straff för synder man begått i tidigare liv. De kommer slumpmässigt. Ibland har man helt enkelt otur. Jag tror att svaret är ''Därför'', och att vi helt enkelt får nöja oss med det. Det finns en mening någonstans. Den kan vara svår att se, men den finns.
     Kanske är det bara en naiv tanke, något man tröstar mig med när saker känns svåra. Men spelar det i så fall någon roll? Alla sätt är väl bra utom de dåliga, och att tro på en mening även om man inte kan se den gör ju olyckan lättare att uthärda.

Tillit är en viktig del i livet. En del säger att man är sin egen lyckas smed, att dåliga saker händer dåliga människor, att man förtjänar det som kommer till en. En del vill bryta ner allting i atomer, hitta konkreta svar på saker. De vägrar tro på något större, något som står över dem själva. Jag är delvis en sådan person. Jag vill kunna åtgärda saker. Problem jag inte kan göra något åt gör att jag känner mig maktlös, och jag vill kunna kontrollera det som händer.
     En del frånsäger sig allt ansvar, säger att det som händer det händer och inget kan man göra åt det, så de gör ingenting. Jag är delvis en sådan person också. När jag har misslyckats med något vill jag gärna tro att jag inte KUNDE gjort något åt det, för att på så sätt slippa känna mig skyldig. Men innerst inne tror jag att det är den Gyllene Medelvägen som gäller.
     Det finns saker vi inte kan göra något åt. En del saker händer, oavsett hur mycket vi försöker förhindra det. Om vi kan rannsaka oss själva och ärligt säga att vi har gjort allt vi kunnat för att det ska bli rätt, och bra för alla, men ändå inte lyckats, då har vi i alla fall gjort det vi kunnat. Om saker händer ändå så finns det troligen en anledning till det, en anledning som stör högre än vi själva gör.

Ibland känns det som om vi borde gjort mer. Älskat mer, försökt mer, kämpat mer. En ständigt återkommande fråga i såna här situationer är ''Tänk om..'' Jag förstår det. Jag tänker ofta så. Tänk om jag bara hade gjort sådär, tänk om det bara inte hade varit såhär. Men nu var det så. I Kevins fall, med läkarna som inte gjorde så mycket, hade jag utan tvekan tänkt ''om''. Om jag bara hade hittat knölen tidigare, om jag bara hade varit mer bestämd, om de bara hade gjort andra undersökningar? Ja, tänk om? Det kanske hade gjort skillnad. Kanske hade det inte det. Kanske hade Kevin fått leva ytterligare ett halvår. Kanske hade han fått börja med sjukhusbesök och cellgifter ett halvår tidigare.
     Den bistra sanningen är att vi aldrig kommer att få veta ''om''. Det som har hänt har hänt, vi kan inte ändra på saker efteråt. Fram tills att de händer kan vi försöka styra dem, men när de har hänt är det för evigt för sent. En skrämmande tanke. Det gäller att göra rätt från början, men ingen är mer än människa. Vi måste göra det bästa av varje stund. Lita på magkänslan. Göra det bästa vi kan utifrån våra förutsättningar. Och inte älta.
     För vad kan det egentligen leda till, att rota och leta i det som har varit? I vissa fall, till ökad kunskap som hjälper oss att förhindra att det händer igen. I andra fall - ingenting. Om Kevins föräldrar skulle få en bekräftelse på att ''Ja, om vi hade gjort den här undersökningen tidigare hade han överlevt''. Vad ska de göra med den kunskapen sen? Kevin är fortfarande död. De kan stämma läkare, ha ångest, oroa sig, älta, leta fakta och vad de vill, men det kommer inte att ge dem Kevin tillbaka. Det enda det kommer att ge dem är ångest, ältande, sömnlösa nätter och bitterhet.
      Ibland är det bäst att bara acceptera det som skett, för jag tror att i de flesta fall händer saker som sagt av en anledning. Vi hade inte kunnat göra något åt det även om vi hade gjort si och så. Det är precis vad en liten 5-åring sa till mig en gång; ''Man kan bala göla sitt bästa Thelese''.