Messie

Vi skulle skriva en essä om en bok vi läst, och jag valde Glaskupan. Men eftersom det var en synnerligen tråkig och deprimerande bok kunde jag inte riktigt uppbåde det engagemang som behövdes för att skriva en bra text, så jag skrev helt enkelt om en bok jag tidigare läst, och som berört mig mycket mer; Lasermannen.

Denna bok, av Gellert Tamas, skildrar en rad verkliga händelser som under början av 1990-talet satte skräck i svenska medborgare med utländsk härkomst. Den tar upp de fruktansvärda dåd utförda av den man som kommit att kallas ''Lasermannen'', samt det omfattande polisarbetet för att fånga denna man. Men handlade det verkligen bara om en ensam gärningsman? Vad hade samhället för del i det som hände?

Wolfgang Alexander Zaugg, eller John Wolfgang Alexander Ausonius som han senare bytte namn till, hade en schweizisk far och en tysk mor. Han växte upp i Vällingby, där han blev mobbad för sitt svarta hår och sin utländska härkomst. Hans mor uppfostrade honom med mycket hårda och ibland våldsamma metoder, och hans far flyttade hemifrån efter en rad otrohetsaffärer. Någonstans slog det slint för John Ausonius, och han utvecklade ett mycket aggressivt beteende gentemot sin omgivning.
     Efter att ha flyttat hemifrån gick det lite upp och ner för Ausonius. Han hade bra betyg i skolan, men hoppade senare av. Han byggde upp en smärre förmögenhet genom att handla med aktier och obligationer, men förlorade allt han ägde på grund av sitt spelmissbruk. Han utvecklade mycket raffinerade metoder för att kunna lura till sig pengar, och det är enligt min åsikt ingen tvekan om att John Ausonius var en mycket intelligent person.
     Under en tid utvecklade han ett starkt hat mot invandrare, en åsikt som han knappast var ensam om. Under 1990-talet kom många invandrare till Sverige från krigets Jugoslavien, och Ny Demokrati fick plötsligt plats i riksdagen, med sin bristfälligt maskerade främlingsfientlighet. Många svenskar uttryckte ett missnöje mot massinvandringen och de nya kulturer som plötsligt dök upp. Ett flertal tyckte att man skulle skärpa reglerna, stänga gränserna eller t.o.m. göra sig av med invandrarna. John Ausonius tog dem på orden.
     Efter att ha provat diverse mer eller mindre olagliga metoder för att skaffa pengar, pengar som han nästan direkt spelade bort igen, kände Ausonius att det var dags för något drastiskt. Han skulle råna en bank. Ett banrån blev till flera bankrån, och han kom undan varje gång, tack vare sina väl genomtänkta metoder. Men slutligen började polisen komma lite för nära, och John insåg att han måste dra uppmärksamheten ifrån bankrånen. Han bestämde sig för att mörda en kriminell invandrare. Det var ju ändå vad alla ville, eller hur?
     Tyvärr visade det sig svårare än John trott att hitta en kriminell invandrare, och slutligen bestämde han sig för att helt enkelt bara skjuta vilken invandrare som helst, och hoppas att det skulle skrämma iväg resten av invandrarna ur landet. Offret blev David, en man från Eritrea. Men David dog inte, och John fortsatte sin jakt.
     Det krävdes fem försök, fem skadade invandrare, innan John slutligen uppnådde sitt mål. En 34-årig tvåbarnspappa skjuts ihjäl. Trots det ger John inte upp. Han skjuter ytterligare sex personer, varav en skadas så allvarligt att han blir förlamad och tappar talförmågan. Efter omfattande polisundersökningar hamnar John Ausonius slutligen på listan över huvudmisstänkta, där han snart blir ensam kandidat.
     I juni 1992, efter att ha begått ett bankrån mitt framför ögonen på ett par poliser som bara fanns där av en slump, blir John Ausonius, ''Lasermannen'', äntligen gripen. Han döms mot sitt nekande till livstids fängelse, och först efter 8 år erkänner han alla sina brott. Han börjar betala av sitt skadestånd på 1,9 miljoner kronor till sina offer. Han hoppas på att få straffet tidsbegränsat, något han ännu inte lyckats med.

Tamas lyckas skildra allt det här på ett beundransvärt opartiskt sätt. Alla får komma till tals, polisen, offren, och även John Ausonius själv. Grundat på dessa intervjuer, och med visst stöd av rättspsykiatriska undersökningar, anser jag att John Ausonius är en man med stort intellekt, men en djup emotionell störning. Han visar tecken på grovt nedsatt empati, han rationaliserar hela tiden det han gjort, och han verkar aldrig på allvar inse omfattningen av sina handlingar. Han säger saker som ''Jag har egentligen inga problem med att följa lagen, jag är en bra medborgare. Jag kände att det var viktigt att dra uppmärksamheten från rånen. Jag upplever att de flesta i Sverige uppmuntrade det jag gjorde.''
     Överhuvudtaget framstår John Ausonius som en person med psykopatiska drag. Han är intelligent och använder sig av ett språk som får honom att framstå som helt frisk, om det inte vore för det orimliga i det han säger.
     Men är John Ausonius bara en ond, känslokall person som utan samvetskval begår hemska brott? Eller är han i själva verket själv ett offer? En känslomässigt störd person som genom samhällsklimatet påverkas att ta lagen i egna händer?
     Som jag tidigare nämnt fanns det ett utbrett missnöje bland svenska folket över den ständigt ökande strömmen av invandrare. Vi var länge ett ganska homogent samhälle, och all denna mångkultur kan mycket väl ha skrämt vissa. Främlingsfientliga åsikter fanns väl synliga, bland kunderna i den lilla affären på hörnet, likväl som bland politikerna i riksdagen. Bert Karlson och Ian Wachtmeister spred främlingsfientlig propaganda med minst sagt varierande sanningshalt. Säkerligen stötte man på människor med mer radikala åsikter om hur vi skulle bli av med invandrarna. Är det då konstigt att en person med antisocial personlighet och ett stört tankesätt använder sig av dessa åsikter för att legitimera sina brott?
     I ett samhälle som ständigt delar upp sina invånare i ''vi'' och ''dem'', som grupperar människor för fullt, enbart utifrån hårfärg eller härkomst, och som hela tiden drar alla över en kant och buntar ihop en stor mängd människor i ''dem'', är det svårt att få någon klarhet i var gränserna går. Man får inte heller glömma bort att diverse öppet rasistiska partier tog på sig ''Lasermannens'' attentat och högljutt sade sig stötta denna ''rensning'' som enligt dem så väl behövdes i Sverige. John Ausonius hade alltså stöd både bland befolkningen och i riksdagen, i alla fall som han upplevde det. Ingen sa på allvar emot när nazisternas demonstrationståg drog igenom Stockholm och högljutt heilade åt höger och vänster. Ingen bemötte på allvar Bert och Ian när de attackerade invandrarna. Svenska folket hade ju röstat in det här partiet i riksdagen

John Ausonius tog egentligen bara samhällets åsikter och gjorde dem till sina egna. Med skillnaden att han tog steget från tanke till handling. Han gjorde det som så många svenskar pratade om att göra. Självklart är han störd, självklart finns det inga förmildrande omständigheter, och självklart bör han hållas under sträng uppsikt under resten av sitt liv. Men bara för att en person tog debatten alldeles för långt får vi inte glömma bort att en stor del av svenska folket stod bakom sina rutiga gardiner och i hemlighet sympatiserade med den svarthåriga mannen som sköt ner ''svartskallarna''.