Messie

Vintern pågår fortfarande, men i sovrummet lyser stjärnorna. I vardagsrummet adventsljusstakar som jag drar mig för att plocka ner, vill hålla mörkret på avstånd.

Detta har dock varit det ljusaste året hittills. Fast egentligen har väl hela mitt liv varit ljust, lampan har blinkat lite ibland bara. Jag hör till den lyckliga skaran, och jag känner tacksamhet. Och rädsla.

För lyckan känns som en skör figur i glas, som om den kan falla samman om man håller den för hårt. Eller tar den för givet. Jag tänker att det är så orättvist, hur jag kan ha sån tur hela tiden när andra inte har det. Hur jag kan skonas från negativa händelser, glida fram genom livet på en räkmacka. Turen borde väl ta slut någon gång? Jag kommer knappast att vara redo. Tror inte att man utvecklar några coping-strategier utan motgångar.

Jag tror egentligen inte på Gud, eller Ödet. Jag tror att det finns rationella förklaringar till saker, att det ena leder till det andra och det är slumpen som avgör. Men jag känner att om jag utmanar lyckan så tas den ifrån mig, bara för att jag har utmanat den. Och om jag tar den för givet kommer den också att tas ifrån mig, för att jag tar den för givet.

 

Jag går naturligtvis inte och tänker på det här hela tiden, oftast är jag bara glad och tacksam och försöker göra saker så bra som möjligt. Men ibland funderar jag över det. Oftast faktiskt när jag blivit upprörd eller nedstämd över något, känner mig åsidosatt eller bortglömd. Så tänker jag att jag har väl ingen anledning att klaga. Och sen är jag rädd att få en anledning.

 

Om något går fel tänker jag att det måste vara något jag gjort, eller inte gjort, för att förtjäna det. Jag måste ha sagt något dumt. Har fortfarande inte lyckats reda ut om det är ett tecken på låg självkänsla, eller hög. Även om jag klandrar mig själv så utgår jag ju även ifrån att det har med mig att göra. Som att folk inte har ett eget liv där saker händer som inte på något sätt har någon koppling till mig, det råkar bara drabba mig.

 

Jag har dåligt samvete för saker som hände för länge sedan. För saker jag gjorde som liten, saker jag inte gjorde som vuxen. När någon jag brytt mig om blivit hånad av nån främmande idiot, och jag har kämpat för att komma på något dräpande att säga, men bara fått fram tystnad. Jag har kommit på flera månader i efterhand att jag missuppfattat vad någon sagt, och svarat helt fel på grund av det. Vill gå tillbaka och ändra, säga perfekta saker.

 

Min rationella sida har blivit cynisk och förnuftig. Förklarar för andra att man inte kan låta känslorna styra, att sakerna jag funderar över är bortglömda av andra för länge sedan. Att den enda som klandrar mig är jag själv. Och andra smarta saker, logiska saker. Det är klart det är så, och jag har blivit mycket mindre känslostyrd ju äldre jag blivit. Ett vuxentecken kanske?

Min rationella sida skulle säga åt mig att sluta grubbla, att bara glädjas över lyckan och inte ifrågasätta den. Som folk i filmer gör med sina relationer "Kommer detta att vara bra om 10 år, tänk om det är såhär eller sådär, nu gjorde han sådär och tänk om det alltid kommer att.." Jag sitter vid tv:n och skriker åt dem att för helvete skärpa till sig, det behöver inte vara så komplicerat. Lev i nuet.

---

Det är konstigt hur jag 90% av tiden är så glad att det bubblar över, men det är bara i de korta stunderna av vemod och bryderi jag kommer mig för att skriva något på bloggen. Jag antar att glädje och förnöjsamhet inte är något att skriva om.