Ingen alls

I Stockholm finns alla slags identiteter representerade. Folk med spännande frisyrer, de som klär sig sig med djur, och de som klär ut sig till djur. Folk med tatueringar över hela ansiktet, och folk med allehanda politiska budskap på kläderna. Och så alla andra förstås. Bland en miljon människor är det lätt att smälta in, och försvinna i mängden. Man höjer sällan på ögonbrynen. Men det finns något som sticker ut, som irriterar i periferin, som inte riktigt är som det ska.
 
Då plötsligt ut ur mängden av storstadsirritation
Klev det fram en man, en ganska säregen person.
Han räckte mig en svärtad hand och sa med rosslig hals:
Tillåt mig att presentera mig - mitt namn är ingen alls.
 
Människor på marken. Med eller utan filtar omkring sig, mössan framför sig med ett par kronor i. Ibland med en bit kartong där det står "Hjälp mig!". En del tittar upp på en med bedjande ögon, en del tittar bara skamset ner i marken. För några dagar sedan var det en präst som skrev en insändare i DN om just detta. Hur man ser dem överallt, men man vill inte se. Man har bråttom till jobbet, har inga småmynt. Man har läst om de organiserade ligorna som tvingar folk att tigga, stöttar man inte den verksamheten genom att ge? De skulle bara spendera det på alkohol och droger. Man kunde ju köpa mat till dem, men Burger King ligger så långt bort. Bråttom bråttom, tunnelbanan stänger dörrarna. Och vi stänger ögonen. Stänger ute. Ignorerar.
 
Jag fyller inte nån funktion och ingenting är mitt
Och i en värld av färger är jag snöglänsande vitt.
Ser du en man framför dig ser du ett hölje blott
För inget är min ägodel och ingenting min lott
 
På tunnelbanan sitter en man som pratar för sig själv, eller för döva öron. Ingen låtsas om honom. Han berättar om när han var på fotbollsmatch -74, och den där gången då han träffade självaste Jimmy Hendrix. Pratar om att mjölken blivit dyr och det behövs nya strängar till gitarren. Tittar på passagerarna omkring, söker medhåll. Alla tittar ner i sina tidningar eller ut genom fönstret. Lyssnar på musik, pillar på mobilen. Ignorerar.
 
Då var jag stark och vacker, då var jag framgångsrik
Och framtiden låg öppen för mig ljuvlig, sagolik.
Här är mitt skratt, här är min sorg, här är jag, här är jag!
Fjärran låg mig tanken då på socialbidrag.
 
Vid nästa station kliver en man på med en fiol. Han ställer sig i mittgången och spelar, ganska vackert, och några lyfter faktiskt blicken och lyssnar. Någon ler lite. Mannen avslutar stycket, och fiskar upp en solkig pappmugg. Leendena stelnar och man vänder snabbt ner blicken i tidningen igen. Mannen sträcker fram sin pappmugg, ler uppmuntrande och säger "Tack tack!". Man läser koncentrerat sin tidning, säger ingenting. Efter ett antal sekunder går mannen till nästa säte, sträcker fram sin pappmugg och säger glatt "Tack tack!". Man stirrar envist ut genom fönstret, håller nästan andan tills handen med pappmuggen äntligen dras tillbaks och man kan andas ut.
 
Jag förlorade min självrespekt, förlorade min tro.
Lyfte min slitna hatt, bjöd allt farväl och gick till ro.
För ingen talar, ingen lyssnar, tittar, ingen ler.
Jag tog mitt öde och suckade att nu finns jag inte mer.
 
---

Problemen försvinner inte för att man blundar för dem. Jag säger inte att man måste ge pengar till folk, eller ha långa konversationer om gitarrsträngar (även om jag personligen tycker det är mer givande än att dag efter dag diskutera vilka dieter folk går på eller hur lite personal det är på avdelningen). Men man kan lyfta blicken och se personen. Erkänna att han/hon existerar.

Jag är, jag vill, jag känner, jag gör allting som jag vill
Och ingen kan förneka mig min rätt att finnas till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0