Messie

Den obligatoriska inledningen på alla meningar som man vet kommer låta rasistiska. Som om det är en ursäkt, vad man än säger för korkade saker. "Jag är inte rasist, det bara låter så". Men om man vet att det man säger låter illa, varför funderar man inte en gång till då innan man öppnar käften?

- "Det är för att folk är så himla känsliga! Allting är ju rasism nu för tiden. Man får inte ens hissa svenska flaggan eller fira nationaldagen utan att bli kallad rasist!! Men DE får minsann bygga moskeér, medan vi inte ens får gå i kyrkan!"
Ja, och storasysters tårtbit var faktiskt större än din och det är så himla ORÄTTVIST..? Att allting plötsligt skulle klassas som rasism är fånigt, så är det inte alls. Däremot har folk blivit mer observanta och börjat ifrågasätta vissa saker (som det faktum att ett av våra vanligaste bakverk fortfarande kallas negerboll). Att man inte får hissa svenska flaggan, gå i kyrkan eller liknande, när exakt har det inträffat? Har någon någonsin förbjudits att hissa svenska flaggan under de dagar då svenska flaggan förväntas hissas? Det där med att gå till kyrkan handlar inte om rasism, det handlar om att ha skolavslutningar i kyrkan. Skolavslutning med skolklasser som består av väldigt blandade religiösa åskådningar, eller brist på. Det finns kristna, muslimer, pingstvänner, ateister, judar och så vidare. Att alla dessa ska tvingas gå i en kristen kyrka när de tror på en annan Gud, eller inte tror på Gud överhuvudtaget, stämmer dåligt överens med Sveriges religionsfrihet.

Hela den här debatten är väldigt infekterad och full av dåliga argument, från båda håll. Jag vet egentligen inte ens var jag ska börja, så jag börjar med den ständigt återkommande, uttjatade diskussionen om huruvida "negerboll" är ett accepterat ord eller inte. Detta till synes oskyldiga bakverk har likt Moses delat samhället i två delar. Det BORDE inte vara ett stort problem, men det har blåsts upp till gigantiska proportioner och förvandlats till en symbol för hela samhällsklimatet. Å ena sidan har vi de som vill kalla bakverket för det långt mer logiska "chokladboll", eftersom det faktiskt är vad det är. Det är en boll bestående av havregryn, socker, smör, kakao och kaffe. Ingen svart person har blandats ner i smeten (jag vet, det finns inga sjömän i sjömansbiffar heller, ni behöver inte påpeka det) Denna grupp består av både vita och svarta, svenskar och invandrare. Det är dels folk som själva känner sig kränkta av det här ordet, för dem symboliserar "neger" en tid av förtryck och Apartheid, en tid då svarta var slavar under den vita mannen och helt saknade rättigheter, och dels människor som inte personligen tar illa upp av ordet, men som helt enkelt tycker att man ska visa respekt för sina medmänniskor.

Sedan har vi den andra gruppen, som hävdar att den första gruppen är överkänslig, att man inte kan haka upp sig på allting och som envist och med alla tillgängliga medel hävdar sin rätt att fortsätta säga negerboll, som om det vore det viktigaste i världen. Som om hela deras existens vilar på detta ord, som om den livsstil de känner till är beroende av ordets vara eller inte vara. Jag förstår inte varför de blir SÅ upprörda? Är det verkligen så svårt att säga chokladboll istället? Är det en så enorm uppoffring? Tycka vad man vill om hur överkänsliga folk är, men om det nu är så att folk känner sig sårade och nedvärderade av det här lilla ordet, kan man inte då av ren medmänsklighet och respekt sluta säga negerboll och börja kalla det chokladboll? Det finns inga intelligenta argument för varför man måste säga negerboll, faktum är att det bara verkar finnas fyra olika halmstrån att gripa efter, och dessa är ganska...korkade.

- Det har faktiskt ALLTID hetat så!
- De är i Sverige nu, då får de finna sig i att vi säger så!
- Jag känner faktiskt en svart kille som SJÄLV säger negerboll!
- Då borde man ju inte få säga vitlök, finska pinnar eller andra ord med färger i heller då!


Dessa argument hörs från alla håll och kanter och framförs ofta med en imponerande självsäkerhet, som om de verkligen kommit på något som ska täppa till truten på alla fjolliga idioter som tjatar om "respekt".
Jag är ledsen, men ni har fel. För det första; "Det har alltid hetat så"? tycker jag personligen är ett ganska korkat argument. Barnaga har också alltid funnits, och förbjöds inte förrän 1979. Kvinnor fick rösträtt först 1921, och Apartheid avskaffades inte i Sydafrika förrän i början av 1990-talet!! Bara för att saker "alltid har funnits" betyder inte det att man inte ska kämpa för att förändra dem.
"De är i Sverige nu" är ju bara ett barnsligt försök att vara kaxig, som det elaka barnet som tvingar sina kompisar till olika saker med ursäkten "det är faktiskt mitt hus!" Respekt är universiellt, det har ingenting att göra med vilket land man befinner sig. Man respekterar sina medmänniskor. Neger är inte ett okej ord bara för att vi är i Sverige.
Och ja, alla känner någon som känner någon som är svart och ändå tycker det är okej att säga negerboll. Folk är olika. Jag pratade med en person som sa att det kändes helt okej att bli kallad "fitta" eftersom det är något fint och något som alla killar vill ha, alltså innebär det bara att alla killar vill ha henne. Fin tanke, men jag tvivlar på att personen som kallar henne "fitta" gör det för att förmedla att alla killar vill ha henne. Det är klart att det finns folk som inte tar illa upp, men om majoriteten GÖR det, kan man då inte sluta säga negerboll? Och kan det inte vara så att den svarta personen som skrattar och ler när någon säger negerboll, helt enkelt gör det för att han inte ORKAR ta diskussionen? För att han inte orkar försvara sig när hans ignoranta arbetskamrater för sjuttiofjärde gången ifrågasätter honom? Kanske orkar han helt enkelt inte förklara för folk som uppenbart ändå inte vill förstå.
Och det sista, mest imbecilla argumenten "Då är det ju rasistiskt med finska pinnar också!" gör mig faktiskt extra irriterad. Det är INTE SAMMA SAK..!! Kakan "finsk pinne" heter antagligen så för att den är vanlig i Finland, för att den uppfanns i Finland eller på annat sätt har med Finland att göra. "Finne" är inte ett nedvärderande ord. (nej, jag vet, ingen vill ha en finne i pannan, bla bla, det är inte samma sak, skärpning!) Och det är likandant med vitlök. Vit är en färg, precis som svart är en färg. Vitlök heter vitlök just för att det är en VIT LÖK. Hade det varit en svart lök hade den antagligen hetat svartlök. Jag är säker på att vissa personer nu upphetsat kippar efter luft för att ropa "Men haha, neger kommer från negro som faktiskt betyder just SVART!!" Åh, nej, in my face...not? Hur svårt ska det vara att förstå..neger är inte samma sak som svart. Neger symboliserar förtryck. Neger är ett skällsord som används för att demonstrera sin (inbillade) högre position, sin respektlöshet och, faktiskt, sin ignorans.

Människor tar illa upp av ordet neger. Det spelar ingen roll om ordet återfinns i negerboll, negerjävel eller negerhora. Det är ett otrevligt ord som får många människor att känna obehag. Sluta säga negerboll för helvete.

Vi skulle skriva en essä om en bok vi läst, och jag valde Glaskupan. Men eftersom det var en synnerligen tråkig och deprimerande bok kunde jag inte riktigt uppbåde det engagemang som behövdes för att skriva en bra text, så jag skrev helt enkelt om en bok jag tidigare läst, och som berört mig mycket mer; Lasermannen.

Denna bok, av Gellert Tamas, skildrar en rad verkliga händelser som under början av 1990-talet satte skräck i svenska medborgare med utländsk härkomst. Den tar upp de fruktansvärda dåd utförda av den man som kommit att kallas ''Lasermannen'', samt det omfattande polisarbetet för att fånga denna man. Men handlade det verkligen bara om en ensam gärningsman? Vad hade samhället för del i det som hände?

Wolfgang Alexander Zaugg, eller John Wolfgang Alexander Ausonius som han senare bytte namn till, hade en schweizisk far och en tysk mor. Han växte upp i Vällingby, där han blev mobbad för sitt svarta hår och sin utländska härkomst. Hans mor uppfostrade honom med mycket hårda och ibland våldsamma metoder, och hans far flyttade hemifrån efter en rad otrohetsaffärer. Någonstans slog det slint för John Ausonius, och han utvecklade ett mycket aggressivt beteende gentemot sin omgivning.
     Efter att ha flyttat hemifrån gick det lite upp och ner för Ausonius. Han hade bra betyg i skolan, men hoppade senare av. Han byggde upp en smärre förmögenhet genom att handla med aktier och obligationer, men förlorade allt han ägde på grund av sitt spelmissbruk. Han utvecklade mycket raffinerade metoder för att kunna lura till sig pengar, och det är enligt min åsikt ingen tvekan om att John Ausonius var en mycket intelligent person.
     Under en tid utvecklade han ett starkt hat mot invandrare, en åsikt som han knappast var ensam om. Under 1990-talet kom många invandrare till Sverige från krigets Jugoslavien, och Ny Demokrati fick plötsligt plats i riksdagen, med sin bristfälligt maskerade främlingsfientlighet. Många svenskar uttryckte ett missnöje mot massinvandringen och de nya kulturer som plötsligt dök upp. Ett flertal tyckte att man skulle skärpa reglerna, stänga gränserna eller t.o.m. göra sig av med invandrarna. John Ausonius tog dem på orden.
     Efter att ha provat diverse mer eller mindre olagliga metoder för att skaffa pengar, pengar som han nästan direkt spelade bort igen, kände Ausonius att det var dags för något drastiskt. Han skulle råna en bank. Ett banrån blev till flera bankrån, och han kom undan varje gång, tack vare sina väl genomtänkta metoder. Men slutligen började polisen komma lite för nära, och John insåg att han måste dra uppmärksamheten ifrån bankrånen. Han bestämde sig för att mörda en kriminell invandrare. Det var ju ändå vad alla ville, eller hur?
     Tyvärr visade det sig svårare än John trott att hitta en kriminell invandrare, och slutligen bestämde han sig för att helt enkelt bara skjuta vilken invandrare som helst, och hoppas att det skulle skrämma iväg resten av invandrarna ur landet. Offret blev David, en man från Eritrea. Men David dog inte, och John fortsatte sin jakt.
     Det krävdes fem försök, fem skadade invandrare, innan John slutligen uppnådde sitt mål. En 34-årig tvåbarnspappa skjuts ihjäl. Trots det ger John inte upp. Han skjuter ytterligare sex personer, varav en skadas så allvarligt att han blir förlamad och tappar talförmågan. Efter omfattande polisundersökningar hamnar John Ausonius slutligen på listan över huvudmisstänkta, där han snart blir ensam kandidat.
     I juni 1992, efter att ha begått ett bankrån mitt framför ögonen på ett par poliser som bara fanns där av en slump, blir John Ausonius, ''Lasermannen'', äntligen gripen. Han döms mot sitt nekande till livstids fängelse, och först efter 8 år erkänner han alla sina brott. Han börjar betala av sitt skadestånd på 1,9 miljoner kronor till sina offer. Han hoppas på att få straffet tidsbegränsat, något han ännu inte lyckats med.

Tamas lyckas skildra allt det här på ett beundransvärt opartiskt sätt. Alla får komma till tals, polisen, offren, och även John Ausonius själv. Grundat på dessa intervjuer, och med visst stöd av rättspsykiatriska undersökningar, anser jag att John Ausonius är en man med stort intellekt, men en djup emotionell störning. Han visar tecken på grovt nedsatt empati, han rationaliserar hela tiden det han gjort, och han verkar aldrig på allvar inse omfattningen av sina handlingar. Han säger saker som ''Jag har egentligen inga problem med att följa lagen, jag är en bra medborgare. Jag kände att det var viktigt att dra uppmärksamheten från rånen. Jag upplever att de flesta i Sverige uppmuntrade det jag gjorde.''
     Överhuvudtaget framstår John Ausonius som en person med psykopatiska drag. Han är intelligent och använder sig av ett språk som får honom att framstå som helt frisk, om det inte vore för det orimliga i det han säger.
     Men är John Ausonius bara en ond, känslokall person som utan samvetskval begår hemska brott? Eller är han i själva verket själv ett offer? En känslomässigt störd person som genom samhällsklimatet påverkas att ta lagen i egna händer?
     Som jag tidigare nämnt fanns det ett utbrett missnöje bland svenska folket över den ständigt ökande strömmen av invandrare. Vi var länge ett ganska homogent samhälle, och all denna mångkultur kan mycket väl ha skrämt vissa. Främlingsfientliga åsikter fanns väl synliga, bland kunderna i den lilla affären på hörnet, likväl som bland politikerna i riksdagen. Bert Karlson och Ian Wachtmeister spred främlingsfientlig propaganda med minst sagt varierande sanningshalt. Säkerligen stötte man på människor med mer radikala åsikter om hur vi skulle bli av med invandrarna. Är det då konstigt att en person med antisocial personlighet och ett stört tankesätt använder sig av dessa åsikter för att legitimera sina brott?
     I ett samhälle som ständigt delar upp sina invånare i ''vi'' och ''dem'', som grupperar människor för fullt, enbart utifrån hårfärg eller härkomst, och som hela tiden drar alla över en kant och buntar ihop en stor mängd människor i ''dem'', är det svårt att få någon klarhet i var gränserna går. Man får inte heller glömma bort att diverse öppet rasistiska partier tog på sig ''Lasermannens'' attentat och högljutt sade sig stötta denna ''rensning'' som enligt dem så väl behövdes i Sverige. John Ausonius hade alltså stöd både bland befolkningen och i riksdagen, i alla fall som han upplevde det. Ingen sa på allvar emot när nazisternas demonstrationståg drog igenom Stockholm och högljutt heilade åt höger och vänster. Ingen bemötte på allvar Bert och Ian när de attackerade invandrarna. Svenska folket hade ju röstat in det här partiet i riksdagen

John Ausonius tog egentligen bara samhällets åsikter och gjorde dem till sina egna. Med skillnaden att han tog steget från tanke till handling. Han gjorde det som så många svenskar pratade om att göra. Självklart är han störd, självklart finns det inga förmildrande omständigheter, och självklart bör han hållas under sträng uppsikt under resten av sitt liv. Men bara för att en person tog debatten alldeles för långt får vi inte glömma bort att en stor del av svenska folket stod bakom sina rutiga gardiner och i hemlighet sympatiserade med den svarthåriga mannen som sköt ner ''svartskallarna''.

Vi fick läsa en text idag, om en mamma vars son fick cancer när han var 4 år och dog när han var 6 år. Efteråt skulle vi skriva ner våra tankar om texten.

Att läsa berättelsen om Kevin gav förstås upphov till en rad olika känslor. Sorg, medlidande, ilska, frustration, förvåning och liknande.

Detta är ju inte den första berättelsen man hör om barn som dör av cancer, eller andra sorters sjukdomar. Trots det är det lika orättvist varje gång. Det är alltid hemskt när människor dör, men på något sätt blir det ännu värre när det är barn. Barn är för mig rena, oskyldiga, försvarslösa. Att de drabbas av såna här saker gör mig väldigt förtvivlad. Barn ska leka och vara bekymmersfria, de ska absolut inte behöva veta vad cytostatika och cellgifter är.
     Det är självklart svårt för familjerna också. Ingen förälder borde behöva begrava sitt barn. Återigen, all död är svår för de närstående, men kanske särskilt ett barns död. Att ta sig igenom en sån sak borde vara omöjligt, men å andra sidan (som hans mamma säger), vad har man för val?
     Folk, inklusive jag själv, säger ofta ''Vad STARK du är, det skulle JAG aldrig orka!'' Men om man en dag står där själv så orkar man. Inte för att egentligen är stark, men för att man tvingas vara det. Vardagen ser ut som den gör, den försvinner inte för att vi säger att vi inte orkar med den. Vårt enda val är att lägga oss ner och dö, och det fungerar inte när man har ett sjukt barn att ta hand om. Man MÅSTE klara det, så enkelt är det. Så den här styrkan är nog inget man har, det är något man får. Kanske framför allt efteråt.
     Jag tror absolut att vi formas av våra erfarenheter, och det som inte dödar oss gör oss starkare. Jag tror att det finns en mening med allt. Ett barns död känns såklart meningslös, onödig och fruktansvärd, men på något sätt tror jag det finns en tanke bakom det hela. Kanske får vi under vår livstid inte veta vad just vår olycka hade för mening, men Kevins mamma verkar ha upptäckt meningen med sin. Att hon skulle lära sig om livet.

Jag tycker att detta är en väldigt viktig kunskap. Livet är en väldigt värdefull gåva vi har fått, men vi har inte vett att värdesätta det tillräckligt. Självklart ska man inte behöva gå runt och andas tacksamhet 24 timmar om dygnet, för livet ÄR hårt. Man det kunde vara värre. Det kan nästan alltid vara värre. Det lär man sig genom att ta del av andra människors livshistoria.
     Jag gör det, i böcker. Föräldrar som förlorar sina barn, barn som förlorar sina föräldrar, barn utan föräldrar, barn med elaka föräldrar, och så vidare. För varje sån berättelse känns det som att jag får en ökad insikt i livet utanför mitt eget, och en större förståelse för andra människor. En större tillförsikt inför livet och allt vad det innebär. Man inser att det man har kan tas ifrån en. Det betyder inte att man ska gå runt och vara skräckslagen för jämnan, bara att man inte ska ta det man har för givet. Man måste värdesätta sin omgivning medan den finns kvar. Någon gång då och då fundera över ''Om han/hon plötsligt försvinner, vad skulle jag vilja ha gjort då?''. Självklart kan man bråka, man kan vara arg och man kan vara ovänner. Det hör till, men man måste fundera över vad det är man bråkar om, vad man egentligen säger till personen, och hur länge det är rimligt att vara arg. Sätta saker i perspektiv helt enkelt.

Ibland drabbas man av det otänkbara, som familjen i den här berättelsen. När böckerna plötsligt blir ens egen verklighet. Jag vet inte vad man gör då. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra då. Jag känner, precis som många andra, att jag helt enkelt inte skulle orka med det. Men jag antar att jag på något sätt skulle orka ändå, för återigen - vad har man för val?
      Och efteråt, när man tagit sig igenom allt det svåra och kommit till tunnelns slut, så har man lärt sig något. Jag tvivlar inte en sekund på att man blir en helt annan sorts människa efter en sån här upplevelse. Man ser livet på ett annat sätt, känner på ett annat sätt, handlar på ett annat sätt. Man mognar som person. En fin vinst, men till ett väldigt högt pris.
     En sak man ofta frågar sig är ''Varför''?. Varför skulle just Kevin dö? Vad hade han gjort för fel? Jag tror att svaret är ''Därför''. Jag tror inte det handlar om rätt och fel, jag tror inte att man förtjänar såna här saker. De kommer inte som ett straff för synder man begått i tidigare liv. De kommer slumpmässigt. Ibland har man helt enkelt otur. Jag tror att svaret är ''Därför'', och att vi helt enkelt får nöja oss med det. Det finns en mening någonstans. Den kan vara svår att se, men den finns.
     Kanske är det bara en naiv tanke, något man tröstar mig med när saker känns svåra. Men spelar det i så fall någon roll? Alla sätt är väl bra utom de dåliga, och att tro på en mening även om man inte kan se den gör ju olyckan lättare att uthärda.

Tillit är en viktig del i livet. En del säger att man är sin egen lyckas smed, att dåliga saker händer dåliga människor, att man förtjänar det som kommer till en. En del vill bryta ner allting i atomer, hitta konkreta svar på saker. De vägrar tro på något större, något som står över dem själva. Jag är delvis en sådan person. Jag vill kunna åtgärda saker. Problem jag inte kan göra något åt gör att jag känner mig maktlös, och jag vill kunna kontrollera det som händer.
     En del frånsäger sig allt ansvar, säger att det som händer det händer och inget kan man göra åt det, så de gör ingenting. Jag är delvis en sådan person också. När jag har misslyckats med något vill jag gärna tro att jag inte KUNDE gjort något åt det, för att på så sätt slippa känna mig skyldig. Men innerst inne tror jag att det är den Gyllene Medelvägen som gäller.
     Det finns saker vi inte kan göra något åt. En del saker händer, oavsett hur mycket vi försöker förhindra det. Om vi kan rannsaka oss själva och ärligt säga att vi har gjort allt vi kunnat för att det ska bli rätt, och bra för alla, men ändå inte lyckats, då har vi i alla fall gjort det vi kunnat. Om saker händer ändå så finns det troligen en anledning till det, en anledning som stör högre än vi själva gör.

Ibland känns det som om vi borde gjort mer. Älskat mer, försökt mer, kämpat mer. En ständigt återkommande fråga i såna här situationer är ''Tänk om..'' Jag förstår det. Jag tänker ofta så. Tänk om jag bara hade gjort sådär, tänk om det bara inte hade varit såhär. Men nu var det så. I Kevins fall, med läkarna som inte gjorde så mycket, hade jag utan tvekan tänkt ''om''. Om jag bara hade hittat knölen tidigare, om jag bara hade varit mer bestämd, om de bara hade gjort andra undersökningar? Ja, tänk om? Det kanske hade gjort skillnad. Kanske hade det inte det. Kanske hade Kevin fått leva ytterligare ett halvår. Kanske hade han fått börja med sjukhusbesök och cellgifter ett halvår tidigare.
     Den bistra sanningen är att vi aldrig kommer att få veta ''om''. Det som har hänt har hänt, vi kan inte ändra på saker efteråt. Fram tills att de händer kan vi försöka styra dem, men när de har hänt är det för evigt för sent. En skrämmande tanke. Det gäller att göra rätt från början, men ingen är mer än människa. Vi måste göra det bästa av varje stund. Lita på magkänslan. Göra det bästa vi kan utifrån våra förutsättningar. Och inte älta.
     För vad kan det egentligen leda till, att rota och leta i det som har varit? I vissa fall, till ökad kunskap som hjälper oss att förhindra att det händer igen. I andra fall - ingenting. Om Kevins föräldrar skulle få en bekräftelse på att ''Ja, om vi hade gjort den här undersökningen tidigare hade han överlevt''. Vad ska de göra med den kunskapen sen? Kevin är fortfarande död. De kan stämma läkare, ha ångest, oroa sig, älta, leta fakta och vad de vill, men det kommer inte att ge dem Kevin tillbaka. Det enda det kommer att ge dem är ångest, ältande, sömnlösa nätter och bitterhet.
      Ibland är det bäst att bara acceptera det som skett, för jag tror att i de flesta fall händer saker som sagt av en anledning. Vi hade inte kunnat göra något åt det även om vi hade gjort si och så. Det är precis vad en liten 5-åring sa till mig en gång; ''Man kan bala göla sitt bästa Thelese''.

Jag är inte säker på att det är tillåtet att lägga upp den här texten, men eftersom jag bara har 4 läsare per dag så tror jag inte det gör så stor skillnad. ;-) Detta är alltså den text jag skrev nyss, när jag gjorde nationella provet i svenska. Om någon av er 4 läsare av någon outgrundlig anledning funderar på att stjäla den(?) så vill jag bara säga - NEJ.


Bäste förlagsredaktören

Med anledning av er förfrågan, ''Måste händelserna ha ägt rum för att engagera?'' skulle jag vilja dela med mig av mina åsikter i ämnet.
     Jag läser många böcker i olika genres, och flera av mina favoritböcker har verklighetsbakgrund. De jag minns bäst är nog Pojken som kallades det av Dave Pelzer, och Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Den förstnämnda finns även som exempel i Anne Ralf Hållbus artikel i Femina 2007:11, ''Misären som säljer''. Där diskuteras bland annat vad som gör att den här sortens böcker säljer så bra. En av personerna som blev intervjuade av Hållbus, redaktören Leif Eriksson, tror att man använder sig av andra människors liv som ett sätt att orientera sig i tillvaron. Jag tror att han har rätt.
     När jag läser den här sortens böcker tänker jag nästan alltid på hur bra jag har det, och känner stor tacksamhet över att inte ha råkat ut för det som den här människan råkat ut för. Om jag hamnar i jobbiga situationer händer det att jag även då tänker att det kunde ha varit värre. Jag tycker att man får ett bredare perspektiv på saker när man läser verklighetsbaserade böcker, en större insikt om hur livet kan gestalta sig för vissa. Man blir på det sättet mer medveten om hur bra man har det och kan sätta mer värde på tillvaron.
      Därmed inte sagt att alla verklighetsbaserade böcker är bra. Som jag nämnt innan läste jag Gömda och Asyl, som är de första två böckerna om ''Mia'', en kvinna som flyr till USA tillsammans med sina barn efter att ha misshandlats och förföljts av sin make under en längre tid. Dessa två böcker var skrivna av Marklund i samarbete med huvudpersonen, Mia. Den tredje boken hette Mias hemlighet och var skriven av Mia själv, utan inblandning av Liza Marklund. Trots att temat och huvudpersonerna var desamma blev jag inte alls lika berörd av den. Den var skriven på ett helt annat sätt, och även om jag inte kan sätta fingret på vad det var, så var det något som gjorde mig mindre engagerad. Till viss del blev boken ''räddad'' av att det trots allt var äkta. På något sätt gör den vetskapen att man kan ha överseende med vissa brister i författarskapet. Hade det varit en fiktiv roman däremot hade jag nog inte varit lika nådig.
      Vad gäller fiktiva berättelser kan jag ofta bli berörd av dem också, men kanske inte i samma utsträckning. Eftersom man vet att det bara är på låtsas är det svårare att komma in i berättelsen och känna med huvudpersonen. I dessa fall tror jag det mesta hänger på författaren och hur han/hon skriver. Det måste låta äkta, även om det inte är det. Två exempel som kan ställas emot varann är Om att inte få Nobelpriset, en berättelse ur Doris Lessings föredrag inför mottagandet av Nobelpriset 2007, och Katharina Blums förlorade heder som är en roman av Heirich Böll. Den senare har jag bara läst ett kort utdrag ur, men å andra sidan är Doris Lessings berättelse egentligen också bara ett utdrag, ur ett helt liv. Båda är fiktiva, och båda kan ses som utdrag ur en påhittad verklighet.
     Den första berör mig på ett helt annat sätt än den andra. Den handlar om en afrikansk kvinna som gått en mycket lång väg för att hämta vatten. Hon har med sig två små barn som gråter och klänger sig fast i hennes kjolar. Alla är mycket törstiga, och det afrikanska dammet lägger sig i deras halsar. Kvinnan läser ett utdrag ur Tolstojs roman ''Anna Karenina'' och tänker att det hade kunnat vara hon. Jag tror att den här texten berör mig därför att man på något sätt ''vet'' att det är såhär verkligheten ser ut för många. Även om just denna berättelse är påhittad så hade den lika gärna kunnat vara äkta. Den sätter dessutom fingret på en fråga som vi nog alla har tänkt på någon gång, varför vissa föds fattiga och olyckliga medan andra föds rika och tursamma, när det i grunden inte är någon större skillnad på dem. Hur så lika människor kan leva så vitt skilda liv.
      Den andra handlar om en tjänstekvinna som beskylls för att ha varit medhjälpare vid ett bankrån. Vad det är som hindrar mig från att känna samma empati för den här kvinnan vet jag inte riktigt. Kanske är det att händelsen i sig inte känns så allvarlig, eftersom Katharina i övrigt verkar ha det väldigt bra. Kanske är det språket, sättet händelsen framställs på. I den här delen av berättelsen, som alltså är den enda del jag läst, framställs allt mycket korrekt och konkret. Det är mycket fakta och ganska lite känslor.

Jag berörs alltså mer av böcker som jag vet är sanna, men samtidigt kan jag ibland känna mig som lite av en asgam när jag sitter och frossar i människors tragiska livsöden. Ju värre de har det, desto ivrigare läser jag. På något sätt känns det ganska smaklöst hur dessa personer med sina fruktansvärda upplevelser förvandlas till bästsäljare på en topplista. Att läsa såna här böcker är ju som att läsa någons dagbok. Det är hemligt, intimt och personligt. Vi får tillgång till deras innersta för att de låter oss få tillgång till det, och vad gör vi? Vi slukar åratal av terror på en timme, sätter undan boken och ger oss ut efter en ny människospillra att sätta tänderna i.
      Vad uppnår personen som ger ut sina mest privata upplevelser då? I bästa fall ökad förståelse från omgivningen, och en slags lättnad över att (bokstavligt talat) ha avslutat ett kapitel i sitt liv. I sämsta fall, förföljelse från människor som inte tror på historien, som vill snoka mer, eller helt enkelt bara utnyttja det de nu fått veta.
      Risken är stor att man förvandlas från den person man egentligen är till ''hon som blev våldtagen av sin pappa''. Den här risken finns även om man fingerar namn och liknande, för det brukar alltid visa sig att mitt i all misär, mitt i all ensamhet och övertygelse om att ingen skulle hjälpa en, fanns det ändå en grannfru som minsann visste vad som pågick, och som nu känner igen det hon läser. Nu när allt kommit fram i ljuset är hon plötsligt beredd att träda fram och berätta om skriken på nätterna och alla blåmärken hon såg, det som hon inte låtsades om medan det pågick. Det är nog det mest smaklösa av allt.

Så vad är egentligen bäst? Böcker med eller utan verklighetsbakgrund?
      Jag ser det såhär; Vi lever i en värld full av hemskheter, krig, mord, rån, misshandel. Det vi gör mot varandra blir allt mer kallblodigt och omänskligt. Vi hör det på nyheterna, läser det i tidningar, ser det i dokumentärer och så vidare. Detta är en bra sak, vi måste förstå att alla inte har det lika bra som vi. Dels för att kunna värdesätta vårt eget liv mer, och dels för att kunna förstå varann. Man utvecklas som människa när man tar del av andra människors livsöden, värderingar och upplevelser. Ibland behöver man dock komma undan den smärtsamma verkligheten och läsa en bok som helt saknar verklighetsbakgrund. Det är tillåtet, och om man inte gör det med jämna mellanrum finns risken att man faktiskt blir deprimerad.
      Men trots att det som skildras i sanna livsberättelser är fruktansvärt, tragiskt och svårt att förstå, och trots att det ibland kan kännas antingen hopplöst eller smaklöst, tycker jag ändå att det i många fall kan vara hoppfullt också. För trots allt det hemska personen varit med om, tortyr vi inte kan föreställa oss, så går de för det mesta ändå vidare. De läker och blir hela, välfungerande personer med ett normalt liv, och lever lyckliga i alla sina dagar.
Precis som i sagan.


Med vänlig hälsning Therese Oskarsson

Jag uppdaterar ju aldrig här, tyvärr. Det blir inte av, jag har inte tillräckligt viktiga saker att skriva. Men för att ändå fylla den här bloggen med NÅGOT, väljer jag att ladda upp en krönika jag just skrev i svenskan. Något ska man ju göra. ^^

''FAN VAD SEXIG DU ÄR, har du cam?''
En mening som knappast är helt obekant för någon. Alla har vi hört det, sett det, läst det. Hur killar hämningslöst stöter på små tjejer i 13-årsåldern med de alltid eftertraktade magiska orden ''Fan var snygg du är!''.
För alla vill väl höra att de är fina, att vår kropp duger. För duger mitt utseende så duger jag. Är jag bara snygg, och villig att visa upp min fina kropp, spelar det ingen roll hur jag är som person.
    Utseendehysterin är tydligt märkbar på Internets alla communitys. Störst är den kanske på ungdomssiten Lunarstorm, något de är väl medvetna om. I Dagens Nyheter (4.6.2005) kan man läsa Anna Lytsys intervju med Johan Forsberg, säkerhetsansvarig på nyss nämnda site. Han tycker signalen är tydlig i hela samhället; ''Du kan vara hur smart och snäll och duktig som helst, men det som räknas är om du är snygg''
     Denna medvetenhet väljer Lunarstorm att använda för sina egna vinstsyften. Galleri, där man kan ladda upp bilder på sig själv och få dem kommenterade av andra, Videoklipp där man (som namnet antyder) laddar upp korta videosnuttar av sig själv och den poänggivande Presentationsbilden är tjänster de erbjuder, som naturligtvis kostar pengar. Och ungdomarna betalar. De hostar upp krona efter krona för att få ladda upp sina videofilmer, för att folk ska få se dem i rörelse. Kommentarerna fungerar som betyg. Säger de att man är snygg är man godkänd. Vill de ha ens msn är man mycket väl godkänd, även om det knappast är någon bedrift att få ge ut sin msn, med tanke på att frågor av den sorten haglar över så gott som alla medlemmar. Utom de fula förstås.
     Jag för min de anser att på Internet, där man bara kan kommunicera genom att skriva, borde vara en ypperlig plats för att lära känna folks personligheter. Allting hänger ju på det man skriver, det man säger och den man presenterar sig som. Det är alltid lättare att vara ärlig mot en datorskärm än mot en människa man har framför sig. Men tydligen har jag fel. För folk är inte ärliga, de presenterar inte sig själva. De presenterar sig ibland inte alls, mer än med ett par korta rader. ''Jag heter Lisa, är 12 år och gillar katter. Bilder på mig finns på Galleri!'' Eller också ljuger de. ''Tja, jag heter Petter och jag har en svinrik farsa som dessutom är svensk mästare i modern femkamp, jag är skolans populäraste kille!'' fast han i själva verket bor med sin mamma och är ganska utanför i skolan.
     Är det då något fel med att förställa sig? Alla drömmer väl ibland om att få vara någon annan, och Internet erbjuder oss den chansen. Vår presentation är ett tomt blad som vi kan fylla med vad vi vill. Vi kan komma i kontakt med människor som inte har en aning om vilka vi är. Vi kan själva bestämma hur de ska se oss. Så vi ändrar på oss. Vi ljuger om oss själva, berättar en saga om den hjälte vi önskar att vi var.
     Men vi kan inte ändra på vårt utseende. Vi kan sminka oss, vi kan pusha upp brösten, vi kan redigera bilden i Photoshop. Men i grund och botten ser vi ut som vi gör. Och om man då är ful, vad gör man då? För det hjälper inte att skriva smarta saker, att bjuda på sig själv och sina tankar. Det finns bara tre kriterier. Man ska vara snygg, man ska ha cam, och man ska visa upp sig. De struntar i våra tankar, de vill se oss bjuda på våra kroppar.
     Det har till och med gått så långt att man börjat stjäla andras bilder. Man tar en bild på en snygg person och säger att det är man själv, vilket leder till mindre krig när sanningen upptäcks.
     En annan upprörande sak som har börjat hända mer och mer är att tjejer blir mutade med Pro (en uppgraderingstjänst som kostar pengar) eller liknande för att strippa i cam. Tjejer får betalt för att klä av sig. Vad påminner det om?
     Så utseendet är det centrala, vi ljuger och förställer oss. Internet är ett litet samhälle för sig. Inte helt olikt vårt ''riktiga'' samhälle. Enda skillnaden är att befolkningen är yngre.